2010 blev året då DN gav sin första nolla i betyg och Pitchfork gav sin första 10.0 på åtta år. Men utöver Black Eyed Peas fantastiskt dåliga The Beginning och all annan kommersiell skit som släpps så har tjugotio varit det bästa musikåret på mycket länge. Det har varit året då ingenting varit för mycket, för spretigt, för genreöverskridande eller för idérikt. Omedvetet har världen tio år senare försökt toppa milleniumskiftet i storslagenhet. Men 2010 har också varit året när artisterna blev marknadsförare på riktigt. Kanye har bevisat det, Robyn har bevisat det. Och just det, på vägen lyckades de helt omskapa bilden av sig själva också. Jisses, 2010, du var fucking ace. Tack för allt.

25. Wavves, King Of The Beach
24. Dum Dum Girls, I Will Be
23. Tamaryn, The Waves
22. Small Black, New Chain
21. Avey Tare, Down There

20. Familjen, Mänskligheten
19. Best Coast, Crazy For You
18. The Black Keys, Brothers
17. Toro Y Moi, Causers Of This
16. LCD Soundsystem, This Is Happening

15. Jamie Lidell, Compass
14. The Radio Dept., Clinging To A Scheme
13. Joanna Newsom, Have On On Me
12. Wild Nothing, Gemini
11. Drake, Thank Me Later

Hampshire-födda Laura Marling firade sin tjugonde (tjugonde!) födelsedag i februari med att ett par dagar senare släppa sitt andra album. Men bortser man från den åldersvetskapen är I Speak Because I Can ett allt annat än ungdomligt album. Stämningen präglas hellre av insikt och livserfarenhet, och liksom på debuten Alas I Cannot Swim förenar hon med en air av svärta och allvarsamhet sitt genomtänka låtskriveri med det stora berättandet. Influenserna från countryn och bluesen blir som en frisk bris av nyfiken kreativitet över den i övrigt folkigt minimalistiska grunden, och passar hennes tillbakahållet velande röst helt utmärkt.

Med rösten som främsta instrument gör Cameron Mesirow, under enmansorkestern Glasser, förförande exkursioner in i en magisk trollskog där hennes stråkbetingade electronica trampar upp stigarna tillsammans med rytmer av klingande glasflaskor, basdränkta syntar och lekfulla flöjter. Hon hittar sin plats mellan experimentaliteten och minimalismen, mellan Bat For Lashes och Fever Ray, och låter associationerna söka sig mot all världens musiktraditioner utan att för den delen tappa moderniteten. Att allt det här hade sin början i musikprogrammet Garageband tyder på en enorm idévärld, men visar också på den elektroniska musikens möjligheter att gå runt sig själv och i känslan finna något väldigt organiskt.

Inte långt från Glasser finner man Blonde Redhead, den italiensk-japanska New York-trion som i september släppte sitt åttonde album, det tredje på indiebolaget 4AD. På Penny Sparkle följer de sina egna fotspår efter förra albumet 23 och tar ännu några steg nämre electronican. Tillsammans med svenska duon Van Rivers & The Subliminal Kid och brittiska Alan Moulder bakom produktionen har de funnit den perfekta mittpunkten mellan modern elektronisk pop och åttiotalssensuell post-punk, som i sällskap av Kazu Makinos expressivt spröda röst målar upp karaktärsfulla landskap i blekta färger.

Det tog Pablo Díaz-Reixa två album och en ep att hitta helt rätt med sin spanskspråkiga tropicáliapop. Man visste det redan när första singeln “Bombay” bländade som en solkatt i slutet på juli, och man vet det än tydligare nu, tre månader efter albumsläppet, när kylan håller jängrepp och sommaren aldrig känts längre bort. Vid lyssningen av Pop Negro drar sig mina paralleller åt sextiotalets Gran Canaria – Díaz-Reixas födelseplats, nu håller han givetvis till i Barcelona – där cocktailbarerna serverar drinkar i vackra färgkombinationer, det azurblå havsvattnet glittrar i solnedgången och värmen i luften dröjer sig kvar långt in i natten.

Att jag skulle bli så förälskad i fyra artrocktjejer från Los Angeles var inget jag visste vid förra årsskiftet. Deras mörka debutalbum The Fool är ett obestridligt exempel på hur det enkla väldigt ofta också är det allra vackraste. Med naiv oresonlighet hittar de sin musikaliska väg alltmedan de tar sig fram längs den, inte helt olikt Zola Jesus eller vår vän Mesirow på plats 9, och med sina mollackord skär de rätt in i den del av hjärtat som, utan att man ber om det, ständigt söker sorg. Men i all svärta finner sig också vackra melodier, under välkomponerad stämsång och jämte välfunna gitarrslingor.

Med all rätt har Dan Snaith toppat många årsbästalistor i år. Hans Swim är utan tvekan hans bästa verk hittills, såväl under nuvarande artistnamnet Caribou som i forna projektet Manitoba. När Popponny pratade med honom tidigare i år berättade han om idén med albumet: att göra dansmusik med fluiditet, där de olika delarna i musiken sköljde runt, runt, ovan och under varandra. Han han sällan svårt att bevisa sig. I sjunde spåret “Hannibal” låter han ljudbilden byggas upp efterhand, och ett ensamt distat beat få sällskap av först en bastakt, sedan ett torrt congasbeat, efter det cellostråkar, därnäst claves och cymbaler – och så vidare. Inte förrän efter fyra och en halv minut kommer sången in.

Yes! Hur stolt är man inte över det faktum att årets bästa electropopskiva kommer från Sverige? För räknar man bort Robyns ganska ljumma marknadsföringsfinal med del 3 i Body Talk-sviten har en hel underbar mängd bra låtar kommit från Konichiwa Records i år. Starkast är spåren som inte tidigare presenterats i akustisk version, vilka i sina steg 2-versioner har påmint alltför mycket om den storslagna balladsångerska Robyn kan vara när hon sätter den sidan till. Men främst är det i mötet mellan det industriellt hårda i musiken och det känslosamt mjuka i texterna som Robyn lyckas hitta alla mina knappar. Med lika mycket lycka som förtvivlan trycker hon ner dem så hårt att det nästan gör ont.

Vad finns att säga om MBDTF som inte redan är sagt? Ingenting, antagligen. Och jag kommer inte heller att säga det bättre än någon av mina kollegor här på bloggen, för den delen. Men det Kanye har gjort i år för känslan tillbaka till den där kvällen på avslutningsbalen i nionde klass när jag dansade sista dansen till “Through The Wire”. Det är en Kanye som slutit cirkeln, som hittat tillbaka, hittat hem eller himlen eller helvetet eller någon plats där mittemellan som ingen annan av oss skulle kunna tro ens fanns. Som har börjat lita på sin sångröst. Som baserat sina texter i förståelsen att ärlighet är nyckeln till lyssnarens hjärta. Och därtill, funnit det perfekta just i insikten att det perfekta är möjligt endast om man också omfamnar sina brister.

Det tredje albumet från indiefabriken i Quebec är något så härligt dubbelt som en arenarocksarrangerad dagsboksbekännelse. Det finns så mycket att hämta i The Suburbs. Det finns texternas berättelser, som med uppriktighet och insikt behandlar ungdom och uppväxt, rakt och direkt uppblandat med åldrande och förändring, ilska och ånger. Det finns också musiken. De sexton spåren riskerar aldrig att ta ut varandra eller för den delen agera transportsträckor kontra singelhits, utan snarare blir den där timmen med The Suburbs som en resa, eller som ett liv, med naturliga höjdskillnader och omvärldsscenarion. Ständigt får jag känslan, av det måste vara just den här låten som de lagt ner allra störst del av sin själ i. Gång på gång får de mig att tänka om.

På något sätt kändes tredje Beach House-albumet Teen Dream som årsbästamaterial redan när det kom i slutet på januari. Under samma år såg jag Victoria Legrand och Alex Scally både i en halvfull lokal på Loppens lilla scen i Christiania och i ett smockfullt Pavilion-tält på Roskilde några månader därefter. “Walk In The Park” var lika underbar båda gångerna. Lyssna på skivan igen, nu snart ett år senare, och känn samma värmesökande vinterkänslor  krypa in och få husrum i det fridfullt meditativa tempo som Baltimore-duons lätt psykadeliska drömpop flanerar fram i. Teen Dream är en dagsutflykt i känslor som dröjer sig kvar.