Scen ur 'Antichrist'. Fotokredd: Nordisk Film/Popponny

Under de kommande dagarna publicerar Popponnys redaktion en serie individuella årsbästalistor som belyser våra popkulturella favoriter från det gångna året.

Vem gillar inte en riktigt saftig kulturdebatt? Titta inte sådär konstigt på oss, vi vet att du i hemlighet också dreglar likt Pavlovs hundar på själva tanken. Så följ med Magnus när han sammanställer årets bästa kulturdebatter, efter hoppet!

4. Antichrist
Lars von Triers film väckte en del uppståndelse när den hade premiär vid Cannes filmfestival i våras. I genomgången av artiklar om filmen återkommer orden “rör/rörde upp känslor”. Folk var äcklade, folk var förbannad, folk ville ha pengarna tillbaka. Och Lars von Trier teg som muren. Men allt går ju så fort nu för tiden. Till och med filmer av Antichrists kaliber blir yesterday’s news på ett ögonblick i vår snabba medievärld. Men precis när filmen riskerade att falla i glömska skakade Sveriges kulturelit kollektivt av sig sommarslappheten och levererade sina olika teorier: vad handlade filmen om. EGENTLIGEN. Buden sträckte sig från kvinnohat till manshat till modersuppror och så vidare. Längst gick kanske konstvetaren Mikael Pedersen som såg filmen som ett uttryck för klimathot och global uppvärmning. “Detsamma gäller scenerna med könsstympningarna som kan ses som en gestaltning av ett hot mot den mänskliga reproduktionsförmågan och människans framtid. Dessa budskap kan mycket väl ses som varsel om vad som kan komma när naturen hotar att löpa amok.” Nja, Mikael, ibland är en kastrering bara en kastrering.

3. Manifestdebatten
Det var inte långt efter det att Antichrist-debatten börjat klinga ut som nästa kultursnackis tog vid. Den här gången handlade det om litteratur i stället för film. Med det nya decenniet i sikte bestämde sig sju av våra yngre, mindre etablerade författare att det var dags att ta bladet från munnen och sätta agendan inför framtiden. Problemet med svensk litteratur, enligt De Sju, var många men främst: “Det renodlade berättandet med konstnärliga anspråk har av såväl författare som kritiker nästan helt satts på undantag.” Lösningen, i alla fall det första steget, var att författa ett manifest. Och så hade debatten fått sitt namn. Den största utmaningen för De Sju var att förmedla vad det faktiskt var man ville ha sagt. Med vaga formuleringar som: “Vi vill skriva romaner som utan konstnärliga eftergifter vill nå ut till största möjliga ­läsekrets och som kommunicerar, berör, ­oroar, förströr och engagerar” var deras agenda allt annat än glasklar. Det hindrade inte några av manifestförfattarnas kollegor att några dagar senare publicera ett motmanifest som också var fyllt med plattityder av typen: “Berättandet ska inte begränsas av okunnighet och missunnsamhet. Fler ska göra mer. Allt får plats”. När alla sagt sitt och debatten lagt sig liknade det mest en omgång av klysch-SM. Om dessa båda manifest får någon som helst effekt på prosaskrivandet under det kommande decenniet får framtiden utvisa. Förhoppningsvis får man väl säga. För om De Sju skriver sin grej och författarna till motmanifestet skriver sin borgar det för en skön variation i den svenska litteraturen.

2. Gömdadebatten
Okej, for the record så började den här historien för all del i gamla mossiga 2008, när journalisten Monica Andersson kom ut med boken Mia — sanningen om Gömda, men eftersom den spillde över in i nya hippa (fast snabbt åldrande) 2009 får den vara med på listan. Hade Liza Marklund, alla kulturelitisters hatobjekt nummer 3 (efter Jan Guillou och Johan Staël von Holstein), farit med osanning när hon hävdat att hennes bok Gömda var en “sann historia”? Ja, hävdade Andersson. Nej, enligt Marklund själv. Hon beklagade för all del betoningen på att historien var sann, snarare var den baserad på en sann historia. Men annars stod hon fast. Värre blev det dock när det kom fram att Marklunds litterära agent också gjort sig skyldig till kvinnomisshandel, precis som den man i Gömda som kallas “mannen med de svarta ögonen”. Var Marklund hycklare? Eller rasist? Eller både och? För dom som inte roades av personangreppen återstod fortfarande frågan vilket ansvar en författare har om hon eller han hävdar att något är “sant”. Och vilket ansvar som vilar på läsarna. Marklund menade att det skulle stå klart för var och en att Gömda är en roman och därför påhittad. Men med tanke på vilken uppståndelse Gömda-debatten väckte verkar det som om hon var ganska ensam om den åsikten.

1. Odell-gate
Överlägsen vinnare i kategorin bästa kulturdebatt är naturligtvis dom händelser som konstfackstudenten Anna Odell iscensatte på Liljeholmsbron i Stockholm den 21 januari. Historien torde vara allom bekant vid det här laget. För att få till ett samtal om villkoren för patienterna inom psykvården fejkade och dokumenterade Odell ett anfall och blev inlagd på S:t Görans sjukhus. Den efterföljande diskussionen handlade inte så mycket om det Odell tänkt utan mer om vad som kan räknas som konst och vad konstnärer får och inte får göra i dess namn. Alla snackade konst runt Göran Hägglunds kära köksbord runt om i landet. Är det rätt att slösa med skattebetalarnas pengar om det är för att belysa orättvisor i vården? Är det konst överhuvudtaget? Ska inte konstnärer hålla käften och måla söta landskapsmålningar i stället? Anna Odells karaktäristiska utseende, framförallt den stirriga blicken, gjorde också sitt till för att skapa en modern kulturdebattsklassiker. När väl verket Okänd, kvinna 2009-349701 visades på Konstfacks vårutställning i maj kom publiken som aldrig förr. Sedan blev Odell åtalad och därmed förlängdes debatten ytterligare. Det hela avslutades med att Odell fälldes för våldsamt motstånd och oredligt förfarande och tilldömdes böter på 2 500 kronor i slutet av september. Då hade hon varit i blickfånget i mer än ett halvår. Och när allt var said and done hade hon nog gjort mer för svensk konst än någon konststudent någonsin gjort.