Akron/Family har gjort en av årets bästa låtar enligt Mattias. Fotokredd: Dead Oceans/Popponny

Under de kommande dagarna publicerar Popponnys redaktion en serie individuella årsbästalistor som belyser våra popkulturella favoriter från det gångna året.

Ända sedan den digitala revolutionen förändrade vårt sätt att konsumera musik för alltid har den individuella låten upplevt en sorts renässans, en ökning i betydelse. Och aldrig förr har det varit mer påtagligt än under 2009 där singlar och gratismp3:or oftast var det dominerande formatet för att lyssna på musik; som en oändlig spellista konstruerad till perfektion utan den alltmer vanliga eftergivenheten som kan drabba en musiker vid skapandet av en hel albumupplevelse. Från hypnagogisk pop till metal till gangsta rap, det här är vad jag lyssnade på och värnade extra mycket om under 2009:

50. Dan Deacon, “Woof Woof”
49. Tune-Yards, “Hatari”
48. Wavves, “Cool Jumper”
47. White Rabbits, “Percussion Gun”
46. Blackout Beach, “Cloud of Evil”
45. This Is Head, “002″
44. Grizzly Bear, “Two Weeks”
43. Lushlife ft. Elzhi & Ariel Pink, “In Soft Focus”
42. Major Lazer, “Pon De Floor”
41. The Very Best ft. Ezra Koenig, “Warm Heart of Africa”

40. Best Coast, “Sun Was High (So Was I)”
39. Fuck Buttons, “Surf Solar”
38. Foreign Born, “Early Warnings”
37. Phoenix, “Lisztomania”
36. Alicia Keys, “Try Sleeping With A Broken Heart”
35. Japandroids, “Young Hearts Spark Fire”
34. Mastodon, “Oblivion”
33. Real Estate, “Suburban Beverage”
32. Fashawn, “When She Calls”
31. Micachu & The Shapes, “Curly Teeth”

30. Kurt Vile, “Freeway”
29. Mountain Man, “Animal Tracks”
28. The Dirty Projectors ft. David Byrne, “Knotty Pine”
27. Woods, “The Dark”
26. Prince, “Ol’ Skool Company”
25. Mika Miko, “I Got A Lot (New New New)”
24. Washed Out, “I Feel It All Around”
23. DOOM, “Ballskin”
22. Yeasayer, “Tightrope”
21. The Flaming Lips, “Watching the Planets”

20. Highlife, “F Kenya Rip”
19. The xx, “Islands”
18. Kid Cudi ft. Lady Gaga, Common, Kanye West & A-Trak, “Make Her Say”
17. Bat For Lashes, “Daniel”
16. Smith Westerns, “Be My Girl”
15. Sunset Rubdown, “Dragon’s Lair”
14. Animal Collective, “What Would I Want? Sky”
13. Jay-Z ft. Alicia Keys, “Empire State of Mind”
12. Girls, “Laura”
11. Raekwon ft. Ghostface Killah & Method Man, “New Wu”

10. The Dirty Projectors, “Stillness is the Move”
Som en person som har följt Dave Longstreths karriär i ett tag nu, var det svårt att föreställa sig att 2009 var året då hans band skulle bli The Strokes: årets stora Brooklynhajp med räckvidd till även de mest kommersiella utposterna (som till exempel late night-uppträdanden i tv och uppskrivningar i NME). Orsaken är “Stillness is the Move”, den konstigaste r&b-låten som någonsin vunnit mark i mainstreamvärlden. I efterhand föreföll det kanske inte så konstigt — den är ju trots allt så simpel: Ett Västafrikainspirerat gitarriff loopas i oändlighet till det stadiga, dansbara beatet medan Amber Coffman gör sin bästa Mariah Carey-imitation (med en låttext som för en gångs skull var lättolkad). Kanske är det den starka viljan av det oväntade som var anledningen till dess rättmätiga succé. För det är just vad det är: årets mest välförtjänta, och märkligaste, crossoverhit.

9. Atlas Sound ft. Panda Bear, “Walkabout”
2008 var Bradford Cox så avundsjuk på vad medlemmarna i Animal Collective hade åstadkommit under det gångna året (de släppte det året Strawberry Jam och Panda Bears Person Pitch) att han lovade sig själv att överträffa dem med sin nästa soloskiva, Logos. Det hände tyvärr inte, vilket är tydligt lite längre ner på denna listan. Men med “Walkabout”, som passande nog är ett samarbete med just Panda Bear, kom han väldigt nära. Med ett sample från The Dovers “What Am I Gonna Do?” snickrade Cox och Panda Bear ihop ett dimmigt kärleksbrev till sommaren som perfekt illustrerade nostalgisk längtan och smärta, ånger och förhoppningar.

8. Akron/Family, “River”
“River” är inte nödvändigtvis en traditionell rocklåt. Men den är definitivt traditionell i relation till Akron/Familys andra låtar, samtliga jambandiga och avslappnade vibbar. Med visslingar, stämsång, en blåsaccentuerad refräng, och ett stegrande momentum som aldrig upphör förrän låten når sitt slut, var de i otvivelaktig singelform — och aldrig förr har deras euforiska charm smittat av sig lättare.

7. Clipse ft. Kanye West, “Kinda Like A Big Deal”
Vid sina bästa stunder fungerar gangsta rap som en sorts vardagseskapism. Vem har inte drömt att rulla nerför gatan i en alldeles egen diamantprydd Bentley och slänga pimp cards längs boulevarden? Eller så är det bara en sorts morbid fascination vid det farliga och ouppnåeliga, det som är fullkomligt främmande för en vit medelklassunge från kalla Sverige. På “Kinda Like A Big Deal” har bröderna Thornton bytt ämne från att langa koks i ghettot till att istället rappa om att vara så pass rika att de skrattar alla mindre lyckosamma i ansiktet (”How you count your money / We ain’t even finished countin”). Det är såklart skrattretande uppblåst — på gränsen till barockt. Men precis som när de rappar om kola är den oerhörda övertygelsen så pass avväpnande att man trots allt sitter där och tänker att man är en ganska stor deal. Mission accomplished.

6. Big Boi ft. Gucci Mane, “Shine Blockas”
Granska komponenterna och det är ganska lätt att se varför “Shine Blockas” var årets mesta banger: Med ett knyckt scenario från Snoop Doggs “Doogy Dogg World” (”Bitch, you without me is like Harold Melvin without the Blue Notes, you’ll never go platinum!”) valde Big Boi att framgångsrikt sampla den sammetslena soulballaden “I Miss You” av de förutnämnda Harold Melvin & The Bluenotes, växlade mikrofon med en av världens just nu mest outgrundliga rappare Gucci Mane, och lämnade in överglänsande serveäss till raps (”With my southern drawl, awkwardly I spray / Like the backside of a skunk, in the stash house with the punks”) som tangerade hans flow på Outkast-klassikerna Aquemini och ATLiens. Och helt plötsligt var Big Bois länge försenade soloalbum ännu mer efterlängtad än hans ständige jämlikes, Andre 3000. Ingen dålig bedrift.

5. Grizzly Bear, “While You Wait for the Others”
“While You Wait” debuterades på Santa Monicas collegeradiostation KCRW den 27:e februari förra året, på det numera legendariska liveprogrammet Morning Becomes Eclectic. Den är då redan helt fullständig; texturen i ackorden, deras patenterade reverb och den lycksaliga stämsången — allt är arrangerat till perfektion redan ett år innan den skulle släppas officiellt som en del av bandets tredje album Veckatimest. Men det spelar ingen roll. Vad som upphöjer den över större delen av Grizzly Bears redan imponerande katalog är inte i dess utförande, utan i den inneboende låtskrivartraditionen; i idéen om den oklanderliga poplåten. Den hade varit perfekt i vilket utförande som helst.

4. St. Vincent, “Marrow”
När Annie Clark blev intervjuad av The New Yorkers Sasha Frere-Jones tidigare i år beskrev hon i detalj hur “Marrow”, från hennes senaste album Actor, skapades ur MIDI-sketcher i GarageBand, ett sequencerprogram för Macen som är ämnat åt glada amatörer. Hon konstruerade invecklade satser genom några musklick i det uppradade rutmönstret på skärmen och föreställde sig var orkesterpartierna skulle ta plats i det färdiga stycket, något som kanske inte är det mest romantiserande scenariot när man tänker på kreativa geniförlopp. Resultatet var en bländande liten mini-rockopera som förenade hennes virtuositet för mästerligt konstruerade låtar med sin virtuositet med gitarren; en alldeles egen rockhymn för det nya årtiondet som var helt enkelt oemotståndlig. Jag utmanar vem som helst att försöka hålla huvudet still när “Marrow” går på.

3. Animal Collective, “My Girls”
Det finns så gott som ingenting kvar att säga om en låt som hyser en nästintill obligatorisk plats på årets listor, en som med all säkerhet kommer att definiera musikåret 2009 inom den närmsta framtiden. Men vad som slår mig mest är att Noah Lennox (a.k.a. Panda Bear) kunde få en danslåt att handla om något så alldagligt och samtidigt så oerhört centralt för upplevelsen av att vara en människa som att ta hand om sin familj. I “My Girls” sjunger Lennox till sin dotter Nadja och sin fru om det enda som betyder något för honom, nämligen att få vara med dem. Men det är aldrig någon fråga om en person som bara har vuxit upp och tvingats omvärdera livet; han är fullständigt uppriktig med sin fastställelse och svär även över sin nyligen avlidna fars grav att materiella ting inte spelar honom någon roll. Det hela låter som ämnet för en smäktande, akustisk ballad, vilket bara gör låten — med sitt studsiga, handklappsförsedda beat och djupa bas — till den triumf den är.

2. Edward Sharpe & The Magnetic Zeros, “Home”
Min tre år gamla brorson kan sjunga två låtar. Den ena är alla treåriga pojkars favoritlåt, Zlatan-hyllningen “Who’s Da Man”. Och den andra är “Home”, den obestridliga höjdpunkten från Edward Sharpe & The Magnetic Zeroes debutalbum Up From Below. Jag vet egentligen inte varför det är så. Kanske på grund av låtens oemotståndliga poptraditionalism — vintagecharmen, den utsökta duettsången mellan ett superförälskat par, visslandet, det stadiga Johnny Cash-beatet — men kanske mest på grund av att den har spelats så pass ofta hemma hos min bror att han inte har haft någon chans att värja sig. Så troligtvis en kombination av de två. Men även om “Home” är farligt nära gränsen av att bara vara ännu en mjäkigt sentimental pastiche, lyckas den av någon anledning istället vara fullkomligt briljant, smittosam och upplyftande. Det spelar faktiskt ingen roll alls varför så länge jag fortfarande inte har hunnit tröttna på att spela den för femtionde gången. Och jag kan försäkra er att det även gäller för min brorson.

1. HEALTH, “Die Slow”
HEALTH står ut bland sina förmodade jämlikar, både gitarr- och syntband, genom att förmedla någon sorts vikt i sin musik. Det och att de är fullkomligt bananas. “Die Slow”, det andra spåret från deras andra album, Get Color, är symtomatiskt för just det: Krusidullfritt, med ett enkelt Bonham-inspirerat 4/4-beat och mekanisk brutalitet, dundrar den fram med en målmedvetenhet som är sällsynt i popmusik idag; det är samtidigt kuksvingande aggro som vackert, samtidigt enkelt som invecklat. När finanskriser från förr tonsattes med ett soundtrack om samtiden har vår nuvarande varit föga karaktäristiskt tyst. Kanske har vi bara letat på fel ställe. “Die Slow” är som “1999″ av Prince i det avseendet att budskapet verkar ligga bortom att gnälla på hur jävligt vi har det och istället dansa bort problemen inför den annalkande domedagen, vilket i HEALTH:s fall kanske får appliceras på klimatkrisen. Att dansa mot sin undergång har aldrig varit sexigare.

En Spotify-spellista med 32 av spåren finns här.