Fotokredd: Mattias Hinderson

När J. Tillman under förra hösten tog över trumjobbet i skönsjungande femmannabandet Fleet Foxes visste han nog inte riktigt vad som väntade. Antagligen hade han heller ingen aning om hur väl det skulle påverka hans solokarriär. Josh, namnet som göms bakom den mystiska bokstaven, hade släppt ett flertal independentplattor och kom till oss med en hängiven om än blygsam skara anhängare i bagaget. Den stora uppmärksamheten fick den Seattle-baserade folkrocksångaren en tid senare med skivan Vacilando Territory Blues, som gavs ut i Sverige i våras. Någon instiftade genren “skäggrock” och kroppshår liksom klädesplagg haussades som aldrig förr. När Popponny på onsdagskvällen sätter sig ner med Tillman i den röda soffan på Debaser är målsättningen att prata allt annat än skägg och kofta. Tack Gud för den kosmiska ormen, alltså.

Läs mer och kommentera! →

Fotokredd: Niklas Ausenius

Jag pratar ofta om svänget, hur viktigt det är att ryckas med i en melodi. Och det är något visst med musik som verkar ha glömt bort att den är långsam, akustisk och okonstlad. Musik som helt sonika svänger ändå. När den sedan får sällskap av den intrumentella begåvning och oklanderliga taktkänsla som Ane Brun besitter är det inte konstigt att man börjar ifrågasätta trumsetets auktoritet.

Läs mer och kommentera! →

Fotokredd: Thobias Fäldt och Klara Källström - KK+TF

Efter att hejropen kring Göteborgsduon pacific! och deras senaste skiva Reveries hade lagt sig i våras började Daniel Högberg och Björn Synneby fundera över vad som väntade härnäst. De tänkte sig ett möte mellan olika konstnärliga genrer, och beslöt sig att med utgångspunkt i det parisiska 1910-talets nyskapande kreativitet och passionerade anda återberätta och förverkliga myten om Narcissus och nymfen Echo. Till sin hjälp tog de koreografen Olof Persson och dansarna Rebecca Evanne och Lina Räftegård, medan kläddesignern Diana Orving ombads göra kostym och kompisen Sarah Assbring i El Perro Del Mar sjunga de kvinnliga rollerna. Hallå superklubben, alltså.

Dansföreställningen har premiär på KB på fredag, och fortsätter därefter mot Debaser Medis i Stockholm och Trädgår’n i Göteborg. Vi bestämde oss för att ta en kortare stillahavsseglats med en av bandets två för att prata pop möter finkultur-trenden, nymfens potentiella revival och varför Narcissus aktualitet är lika hög då som nu.

“Någonstans har riffet fastnat i pannloben och droppat ner när jag behövde ett intro.” →

Fotokredd: Studioseek

Det här med att bli poppis, det är skitlätt alltså. Fråga Little Dragon. Man släpper sin första skiva, förslagsvis 2007, och ser till att alla de stora, inflytelserika amerikanska magasinen får den så att de kan ge fyror och femmor och sånt i betyg. Efter det så åker man ut och turnerar non-stop tills någon häftig dj och helst också nån sångare i ett band som gör typ likadan musik hör av sig och tycker att man är bra. Done and done. Kanske är det flax, utan tvekan är det tur och talang kombinerat. För jo, Yukimi Nagano och hennes kollegor i drakbåten är just hemkomna från den där förbandsturnén med TV On The Radio och fick operationstid i Grey’s Anatomy. Idag släpper de uppföljaralbumet Machine Dreams, en skiva baserad på dovt ekande elektroniska ljud och förförisk sci fi-mystik. Vi kontaktade bandbossen för en snabb one-on-one om bland annat stavmixers och toppenkillar.

“Det var spännande att höra ens låt spelas i bakgrunden under en operation!” →

Wavves, Beck, Radio Dept., M.I.A., Kings Of Convenience, Feist, Vivian Girls och Grizzly Bear är några av de som figurerar i listan.

Den 22 september är det hundra dagar kvar till nyår, hundra dagar till 00-talet säger adjö och ett nytt årtionde vaknar i gryningen. För visst, detta decennieskifte måste ses lite som ett vägskäl. Det var ju inte ens säkert att det skulle bli något av det från början. Från Milleniumbuggen till Millenium-trilogin liksom, och just när vi slutat oroa oss för den ena så kom den andra som ett mjältbrandsbrev på posten. Någonstans mitt i alltihop bara slutar Lasse Berghagen i Allsång på Skansen.

Läs mer och kommentera! →

Christopher Sander, Mattias Bergqvist, Sebastian Ross, Tobias Måård, Andreas Jeppsson och Niklas Lundell.

När Stockholmsbandet [ingenting] återvänder i september är de andligare än någonsin. Kanske är det för att ytterligare öka avståndet till det norska fulrockbandet med samma namn; kanske är det för att få bukt med alla ord, verser och formuleringar som verkar virvla runt i en attans fart i Christopher Sanders huvud. Det är nu fem år sedan gruppen debuterade med ep:n Ingenting är lätt, vilken två år senare följdes upp med Mycket väsen för ingenting. Den 9 september släpps Tomhet, idel tomhet, nu på lördag ger de sin enda spelning i sommar på Way Out West, och det är knappt att det finns några storslagna begrepp kvar (bombastiskt kändes förbrukat) att använda i beskrivningen kring släppet och konserten. Jeez, liksom. Popponny lyssnade igenom skivan och frankerade därefter ett vykort till herr Sander med några frågor om himmel, helvete och Jari Haapalainen.

Läs mer och kommentera! →

Jas Shaw och James Ford. Fotokredd: Wichita

Liksom för många andra var det under det sena 90-talet som allting fick sin början för Simian Mobile Disco. James Ford och Jas Shaw studerade båda på universitetet i Manchester, men man fann dem sällan på föreläsningarna i biologi respektive filosofi, utan snarare i gästrummet hemma i huset de delade; fullt fokuserade, exalterade, uppeldade av elektroniska ljud och oväntade melodier. Det skulle dröja ända tills 2007 innan de fick släppa sin första fullängdare, och det var just med Attack Decay Sustain Release som sidoprojektsintrycket försvann och gav väg åt ett minst sagt förtjänat erkännande. Om drygt en vecka släpps deras senaste album Temporary Pleasure och ikväll headlinar de helgens event, Sommarfesten, som anordnas på Luftkastellet vid brofästet. Popponny ringde upp James Ford, han den lockhårige, för att dubbelkolla att de verkligen är på nattbad sen.

Läs mer och kommentera! →

Fotokredd: Kristian Gullner

När jag första gången spelade Skansros självbetitlade debutskiva och inledningsspåret “Ett sätt att se på saker” var det lite som den befrielsen man känner efter en dag av spöregn när alla moln och all blåst drar undan för att ge plats åt kvällssolens sista, varma strålar. Det var inte nytt för fem öre, men så oväntat uppfriskande ändå. Popponny fångade bandets sångare Felix Andersson i vimlet.

Läs mer och kommentera! →

Fotokredd: Kristian Gullner

Renée, Naemi och Elin i Göteborgstrion Liechtenstein har inte bara valt en specifik genre som de inspirerats av; de har till och med plockat ett år. 1984. Efter att ha släppt singlarna “Stalking Skills”, “Apathy” och “Security By Design” under de senaste två åren är de nu aktuella med sin första fullängdare, Survival Strategies In A Modern World. De har jämförts med Love Is All och kan vara den svenska versionen av hajpade Vivian Girls. Eller är det egentligen tvärtom?

Läs mer och kommentera! →

Fotokredd: Kristian Gullner

Det finns nog inte en enda hyllningsfras kvar som inte används i medias extasbevakning av Erik Hassle. Han är “årets pophopp”, likväl som “ett livs levande musikindustriundantag”. Herregud, vad hade vi att vänta? Sanningen är att killen, som stryker sig gangsta rap-ish mot ett gäng halvnakna tjejer med färgglada tights i videon till hitsingeln “Hurtful” och har en frisyr som helt ärligt kan vara Marge Simpson-inspirerad, överraskade oss positivt. Kanske blir han ändå bättre som rockstjärna än som punschbollsservitris.

Läs mer och kommentera! →

Fotokredd: Jesper Berg

Direkt från fjordmynningarna i Bergen kommer en av Sveriges mest intressanta nya electroakter. För jo, Karin Park är svensk, trots att hon är mer etablerad i grannlandet än i de småländska skogarna där vi befinner oss nu. Fast egentligen, vilken roll spelar en sådan grej egentligen när man har varit förband åt David Bowie?

Läs mer och kommentera! →

Fotokredd: Jesper Berg

Det är inte med svaghet och rädsla som Therese Johansson, sångerska och låtskrivare i popduon Lowood, vill hantera den sköra känslosamheten som hennes musik uttrycker. Istället ska den skapa hopp och viljestyrka. Och, om Rockparty får bestämma, kanske också ett smärre sug efter rödtjut.

Läs mer och kommentera! →

Fotokredd: Kristian Gullner

Klockan är kvart i tio. I takt med att junisolen låter sina sista fredagsstrålar lysa över Folkets Park sveper halva Tempo sina glas för att hinna. Kanske är det för att ölen är extra god när inträdet är gratis och trängseln som bäst, kanske är det för att Brooklyns rockigaste electronicaduo är inbokade ett par timmar senare. Kanske är det för att man bara måste se om dj:n går med på att spela “Jackie” eller inte. För visst är det Mike Stroud och Evan Mast i Brooklynska Ratatat, och inte Mauro och Heinz, som går på Debasers scen lite över midnatt. De är är mitt uppe i en världsomspännande turné, som dagen innan tagit ett stopp på Peace & Love i Borlänge, för sin senaste skiva LP3 (2008).

Läs mer och kommentera! →

Emma de Frumerie, Petra Lundin, Simon Ljungman, Sebastian Ring, Oscar Hallberg, Magnus Boqvist, Emilia Wareborn och Malin William-Olsson i SeLest. Fotokredd: Patrik Gunnar Helin

Den yviga popsingeln “Född den 4 juli” spelas sedan några veckor tillbaka i radioetern och åttamannabandet/miniorkestern SeLest är lika uppe i planeringen av sommarens spelningar som i inspelningen av sitt kommande debutalbum. Popponny bestämde sig för att störa sångaren och gitarristen Simon Ljungman för några kortare spörsmål om allvar, pretentioner och förväntningar.

Läs mer och kommentera! →

Thomas Mars, Laurent "Branco" Brancowitz, Christian Mazzalai och Deck D'Arcy utanför Hotel Statt i Hässleholm. Fotokredd: Kristian Gullner

Det är svårt att beskriva den smärre eufori vi kände när Phoenix i slutet av februari släppte sin första singel på tre år, “1901″. De klassiskt repetitiva gitarrslingorna smögs in bakom distade synthljud och melodier så rytmiskt bubblande att man nästan fick lust att räfsa löv i parken bara för att hjälpa våren på traven en smula. Skivan Wolfgang Amadeus Phoenix läckte någon månad senare och kom endast som en bekräftelse på vad alla redan visste: det här skulle bli en popvår att minnas för evigt. Popponny bestämde sig för att åka till Siestafestivalen och möta upp de charmerande fransoserna för ett kort snack om nya skivan, fransk rockkultur och hungern efter bra musik. Allez!

“Jag kan inte annat än hålla med alla som ger oss bra kritik.” →

Love Antell iklädd Clash. Fotokredd: www.kristiangullner.se

Det är lätt att tro att Florence Valentin än ännu ett Göteborgsband som kör vidare på samma Håkan-tänk som man redan hört en miljon gånger tidigare. Poppunksoul med lite blås, kom igen oh-oh-oh och referenser till Andra Långgatan. Men fan, kommer jag ihåg två låtar in i bandets konsert på KB i onsdags, de är ju inte ens från Göteborg. Och när man läser Karin Arbsjös intervju med sångaren Love Antell i Sydsvenskan samma dag känns tanken ännu mer fel. Bort med Jazzhuset som är fullt av trix och coca cola-chicks och kicks, det är nu du ska gå över murar med elektrisk taggtråd och sälja dig själv som njuredonator för tre tusen dollar svart. Känn på den.

Läs mer och kommentera! →