Som min gode kollega Magnus (med det glada humöret) nyss konstaterat: Bokmässan is officially oooon. Flamenco i all ära, men det finns en hel del annat att nämna, som inte ger en lika glatt humör. En av årets första programpunkter var seminariet om litteraturpriser för debutanter. Under frågeställningen “Gör priset skillnad” diskuterade författarna Daniel Sjölin och Sara Mannheimer tillsammans med SvD:s nya kulturchef Stefan Eklund om Borås Tidnings debutantpris (med en prissumma på svindlande 100.000 kr) gjorde någon skillnad för dem som dåvarande debutanter. Förläggaren Svante Weyler mässade vagt om Ljuset och Mörkret och syftade på det strålkastarljus som debutanter nu för tiden ofta får stråla sig i tills den dagen då den ångestladdade Tvåan ska skrivas och intresset från media plötsligt blivit iskallt. Samma dystra analys gör Sydsvenskans Eva Ström idag och pratar om att ingen tar ansvar för debutanternas mellanperiod. Kanske att ett litteraturpris i så fall kan fungera som en självförtroendeboost? Weyler var tveksam och sa att det finns en risk med att tilldela debutanter en så stor prissumma. Det kan verka hämmande, menade han. Sen när är det hämmande att få lite skrivro och äntligen kunna betala de där räkningarna, eh? Bokbranschen är inte direkt känd för att göra folk till miljonärer.

Och man känner verkligen av en viss ängslighet och ekonomisk oro bland bokfolket här på mässan. Är det för att den 25:e är först i morgon och vinet i mässbaren för dyrt? Särskilt när Daniel Sjölin börjar tjafsa med Weyler om hur mycket pengar man faktiskt tjänar på sin debut. 35 000 i handen? Snarare 20, mumlar man. Åå finanskrisen, jag är så fantastiskt trött på dig. Jag vill ha champagne.

Annars då? Utöver bristen på bra lunchställen utan kö (marsipantårtan i pressrummet får fylla magen istället) funkar det strålande fint här på mässan.

Förövrigt får jag väl erkänna mig tillfälligt besegrad i Magnus utlysta Kändisspottartävling (bryr mig om viktigare saker, eh?). Den enda roliga kändisanekdoten so far är Daniel “Känd från TV” Sjölin som under morgonens seminarium bar mörkt tonade solglasögon inne i den dovt upplysta föreläsningssalen. När han skulle presentera sig var han snabb med att förklara sin outfit: “Jag har inte de här glasögonen för att verka ‘ball’, utan helt enkelt för att jag drabbats av en ruggigt otäck ögoninfektion som jag inte vill utsätta er för”. Så är blygsamma Sverige, när någon anspelar på kändisattribut ligger i själva verket en simpel inflammation bakom. Men jag känner med dig Daniel, det är lite som när man själv vaknade upp med världens näsfinne dagen då skolfotograferingen var i åttan (då “allting gällde”).