Fotokredd: Kajsa Lindström

Det är samma sak varje år. När solen några dagar in i juni äntligen har valt att hedra oss med sin närvaro och termometern faktiskt tagit sig över 18-strecket. Genast börjar det rusa något jävulskt i kroppen. Klåda, nervryck och skakningar. Man behöver den, som en drog. Den som ger alla de ungdomliga lyckokänslorna inombords ett utlopp. Den berömda — sommarpopen. Popponnys Kajsa Lindström gjorde en temporär musikbiblioteksdelete av Peter Bjorn And Johns “Young Folks” och åkte för att se Brooklyn-kvartetten The Drums på Lille Vega i Köpenhamn.

Läs mer och kommentera! →

Fotokredd: Jesper Berg, jesperberg.se

Det är mycket vi redan vet om Moto Boy. Efter oräkneliga hyllningsrecensioner och intervjuer för senaste albumet Lost In The Call kan vi det där med att Hudiksvallssonen bakom läppstiftet och läderjackan heter Oskar Humlebo, nuförtiden håller till i Malmö och i regel alltid nämns i samband med epitetet “enmansgosskör”. (Och jag som nästan lovade mig själv att inte skriva det en gång till.) Att nu ta steget vidare till att se vad som finns att tro och önska känns därför onekligen behagligt.

Läs mer och kommentera! →

Fotokredd: Kajsa Lindström

Innan våren 2010 var Brooklynbandet Yeasayer främst kända för att vara ett utomordentligt liveband. Deras debutalbum All Hour Cymbals var en ojämn prestation, mestadels bra med enbart en handfull utmärkta låtar; på scen var de den trippiga, psykadeliska varianten av Fleet Foxes obestridliga harmonier, en hippieaktig och tribalfunkig show som lyckades engagera publiken mer än sina samtida kollegor från Brooklyns art rock-scen. Modell 2010 av Yeasayer, den som följer deras senaste, mer poppiga andraalbum Odd Blood, är fortfarande ojämn, men har nu en liveshow som överträffar även sin egen högt satta ribba.

Läs mer och kommentera! →

Fotokredd: Enrico Fuente/flickr.com

Det här var en av de få gånger i Sverige då ett förband värmde upp publiken istället för en DJ inför kvällens hiphop-akt. Från ingenstans bekräftade Brother Ali via Twitter att Grieves och Budo från USA skulle delta i den pågående Fresh Air-turné som nu börjar närma sig sitt slut. Grieves och Budo påminner publiken om att man kan göra vad som helst; hela deras akt känns väldigt inspirerande, jordnära och svenskt, och det går inte att förbise att detta är deras första show i Sverige. Jag menar: kallprat om isbjörnar, isländskt godis och tråkiga skämt är något vi gärna kan vara utan. Genom att visa kärlek och uppskattning till den svenska publiken fullföljde de sitt uppdrag och fick publiken varma i kläderna, något som huvudakten Brother Ali emellanåt hade svårt med att följa upp.

Läs mer och kommentera! →

Fotokredd: Mattias Hinderson

Christianias Loppen och dess bländande enkelhet, charm och undertryckta erinrande om en svunnen tid är garanterat att förstärka vad man än råkar se där. Så var fallet x 10 för Baltimores drömpopstoltheter Beach House, tills nyligen kända för sin dimmiga, reverbtyngda… ehm, drömpop, men som på senaste albumet Teen Dream har breddat sin ljudbild att vara mer än så: I fredags, på ett fullsmockat Loppen (hela 400 personer!), lät och såg de bättre ut än vad de troligtvis hade gjort på en större, mer strikt kommersiell scen.

Läs mer och kommentera! →

Fotokredd: Jens Sjöbergh/Popponny

Kvällen börjar på en hög not, med Thåström och hans band — vilket bland annat inkluderar Pelle Ossler på gitarr och vad som såg ut som bröderna Schlager-Rongedal på diverse klaviaturinstrument — fyllda av en sorts entusiasm som man kunde förmodat ha lämnat gubben för länge sedan. I motsats till vad sunt förnuft kanske antyder har åldrande alltid anstått en artist som Thåström, som alltid har presenterat sig själv som tornväktaren av mörkt vemod och pionjären av otrendiga karriärsval. Men trots det är det en överraskande upprymd uppvisning ikväll. Reserverad, absolut, men han verkar genuint glad över att få spela på Mejeriet i Lund, en stad och en lokal han verkar hålla varmt om hjärtat.

Läs mer och kommentera! →

Fotokredd: Fredrik Slättman

Per definition är så kallad “riktig hiphop” en märklig sub-genre; en innebörd som innefattar något idylliskt och old school-benäget eller, för de mest idoga — allting som inte är populärt just nu. I runda slängar är det en självbelåten term avsedd att komplimentera både utövare och fans för att de vågar stå emot branschens förändringar, bra eller dåliga. “Den gamla goda tiden.” Låter bekant, eller hur? Det här är något som existerar i de flesta genrer vars utgångsdatum sedan länge har passerat, men få av dem har samma nitiska fanskara som just “real rap”, “backpack rap” — vad du nu än vill kalla det. Och det är inte så att det inte behövs: skicket modern hiphop befinner sig i är för det mesta bedrövligt.

Läs mer och kommentera! →

Fotokredd: drake lelane/flickr.com

En eloge bör utfärdas till Japandroids från Vancouver, British Columbia (en detalj bandets gitarrist Brian King upprepar mer än en gång under kvällen) för att de ens dök upp i tid till deras spelning på Mejeriet i Lund. Har du sett vägarna där ute? Det må kanske inte se ut som Kanadas vildmark, men att manövrera en sunkig turnébuss genom Skånes värsta snöoväder på över 20 år är inget annat än beundransvärt.

Läs mer och kommentera! →

Fotokredd: Mattias Hinderson

Två fetstilta vita kryss tänds på scenen. De lyser med sitt klara budskap igenom varsin stor svart låda varpå Jamie Smiths keyboards och elektroniska trumpads står uppställda. På höger respektive vänster sida står en mikrofon, en kortare för Romy Madley Croft och en lite högre för Oliver Sim. The xx, indierockbandet från sydvästra London, är bara tre nuförtiden. Fram tills i höstas hade de sällskap också av Baria Queresi, keyboardisten som i november förklarade sig “utmattad” och lämnade gruppen. Två månader senare, när vi går för att se trion på ett utsålt Debaser i Malmö, har de turnerat konstant i veckor, står med inbokade spelningar fram till slutet av maj och har även blivit tvugna att ställa in en del datum. Det är inte utan att man funderar en stund över begreppet “utmattning”.

Läs mer och kommentera! →

Fotokredd: Mattias Hinderson

Det fanns all anledning att förvänta sig att gårdagens gig med enmannabandet Wavves skulle, i brist på bättre ord, suga. Kom igen, du tänkte säkerligen samma tanke. Jag berättade för dig om det igår men det tål att upprepas: Wavves har blivit hela indievärldens driftkucku — en poster boy för allt som är fel med Pitchforks hajpmaskin och hipsters ytliga hängivenhet till den. Men efter att i veckan ha återbesökt årets Fat Possum-debut Wavves (gräs, brudar och surf, duuude) kunde det konstateras att det var dags att ge Nathan Williams ett ärligt försök; det var helt enkelt dags att förlåta honom för årets kanske mest uppblåsta icke-nyhet.

Läs mer och kommentera! →

OBS! Fotot är taget på Way Out West i somras. Som tur är har de ändå alltid rutiga skjortor på sig. Fotokredd: Mattias Hinderson

Grizzly Bears Edward Droste berättar under mellansnacket på Vega ikväll att Köpenhamn är speciellt för bandet. Det var i Köpenhamn de spelade sitt första europeiska gig redan 2005, innan den nuvarande uppsättningen cementerades på nästa års album, Yellow House, och innan de blev ett av årets mest hyllade band med “Two Weeks” och Veckatimest. I själva verket var den spelningen första gången både Daniel Rossen och Chris Bear befann sig på europeisk mark överhuvudtaget, berättar Droste. Inte så konstigt då att kungörandet om en speciell afton skulle visa sig stämma.

Läs mer och kommentera! →

Fotokredd: Elin Hafström

Not: Phoenix spelade på Vega i Köpenhamn den 10:e november.

Att Phoenix senaste album Wolfgang Amadeus Phoenix är deras mest intressanta och genomarbetade hittills är något som framgår tydligt under konserten på Vega under tisdagskvällen. Balansen mellan det rytmiskt dansgolvssäkra och det mer sökande utsvävande, subtilt ackompanjerat av den särpräglade hybrid av pop, rock och funk som de satt sin stämpel på under åren, ger helt enkelt skivan den guldstjärna i min musikbok som de andra inte riktigt förtjänat. När de tar norrut med luftskeppet är det en fin avvägning som görs. Det gamla ges nya kläder, det nya presenteras i avdramatiserad form och en del behålles just precis så som det ska vara för det är ju så det är som allra allra bäst.

Läs mer och kommentera! →

Fotokredd: Mattias Hinderson

Not: Girls spelade på Debaser Malmö fredagen den 25:e september.

Trots att deras skivomslag och pressfoton pryds av flickor är San Francisco-duon Girls definitivt två killar. Deras låtar är förälskade, eller försöker att bli förälskade, men mer med musik och The Bay Area än nödvändigtvis vid faktiska tjejer. Låtar som “Laura” och “Lauren Marie” är födda ur misär, men vältras samtidigt i en optimism som får den att verka överstiglig; andra, försjunkna i en diffus hyllning till sin hemstad San Francisco och livsstilen det för med (droger, slackerliv och solskensromantik). Girls är inte, likt många av deras föregångare och förebilder, ett ironiskt band. Precis som andra har nämnt är musikens uppriktighet dess försäljningsargument, och med detta i åtanke är det faktiskt ganska så underbart.

Läs mer och kommentera! →

Fotokredd: Niklas Ausenius

Jag pratar ofta om svänget, hur viktigt det är att ryckas med i en melodi. Och det är något visst med musik som verkar ha glömt bort att den är långsam, akustisk och okonstlad. Musik som helt sonika svänger ändå. När den sedan får sällskap av den intrumentella begåvning och oklanderliga taktkänsla som Ane Brun besitter är det inte konstigt att man börjar ifrågasätta trumsetets auktoritet.

Läs mer och kommentera! →

Fotokredd: Mattias Hinderson

Det var med viss sorts bävan inför vad som komma skall jag begav mig till Debaser igår för att se Sunset Rubdown på den avslutande dagen av Freaks ‘n’ Geeks minifestival. Bara några timmar innan spelningen bröts nyheten om att bandets bassist (och vissa gånger trummis) Mark ‘The Nuc’ Nicol hade blivit träffad av blixten. Kan man spela ett stränginstrument efter att ha fått 30 000 °C ren och skär energi genom kroppen? Tydligen. Ikväll är det däremot bara bandledaren Spencer Krug som tillåts ha något att klaga på — han råkade köpa ett par polyesterbyxor i Holland som inte direkt funkar i en varm miljö. Men likt bandets inspelade verk är det ikväll inspirerat, storslaget och kräver något alldeles särskilt av lyssnaren.

Läs mer och kommentera! →

Fotokredd: Mattias Hinderson

Nu när festivalsäsongen officiellt är över får Sveriges klubbarrangörer äntligen något att göra igen. Och enligt min ödmjuka åsikt ser spelschemat i Malmö-området bättre ut än på väldigt, väldigt länge (HEALTH, J. Tillman, Grizzly Bear och Grouper i Köpenhamn, Girls, Jay Reatard). Kan det faktiskt vara så att folk är intresserade av livemusik igen? Kanske inte, för igår på säsongspremiären av konsertklubben Freaks ‘n’ Geeks var det ändå rätt så magert med människor. I runda slängar approximerar jag att ett 40-tal personer hade samlats framför scenen när Austin, Texas-bandet White Denim gick på. Men det verkar inte bandet ha märkt. Istället gav de precis allt de har.

Läs mer och kommentera! →