Fotokredd: SVT

Förra veckan var Los Angeles svar på dvärgen Butter, Ice Cube, med i svt:s kulturprogram Hype och snackade lite om filmen Straight Outta Compton, baserad på NWA:s uppgång och fall, som just nu är in the works. Och resultatet blev fantastiskt tråkigt. Jag vet inte vem som gjort reportaget men jag har i all välmening sammanställt några tips.

Först och främst, medlemmarna i NWA brukar traditionellt räknas Dr. Dre, MC Ren, DJ Yella, Eazy E och Ice Cube. Att inte nämna den sistnämnda - speciellt när reportaget handlar om honom - är rätt dåligt faktiskt, eller bara slapp journalistik. Och innan ni säger något så ja, jag vet att Ice Cube lämnade gruppen 1989 och att dom andra fortsatte något år till men NWA utan Ice Cube var inget vidare.

Läs mer och kommentera! →

Falkor från 'Den oändliga historien'

När Hollywood får ont om idéer — vilket är alltid — kan man alltid räkna med att de har ett gäng barndomsskördande remakes på gång. Och så är alltså fallet just nu då det idag har utannonserats hela två stycken kommande remakes på gamla 80-talsklassiker. Den fantastiskt lågmeriterade regissören Neal H. Moritz (I Am Legend, The Skulls III) planerar att göra en remake på Paul Verhoevens klassiska science fiction-kalkon (våra ord) Total Recall. Originalfilmen är baserad på Philip K. Dick-novellen We Can Remember It For You Wholesale, och enligt Moritz ska den nya filmen vara mer trogen till ursprungskällan på grund av de senare årens framsteg inom specialeffekter. Riiiight.

Den andra remaken är barndomsklassikern Den oändliga historien från 1984. Leonardo DiCaprio och hans produktionsbolag Appian Way sägs vara intresserad av egendomen. Är inte DiCaprio involverade i alla remakes nuförtiden? Filmen har inte än funnit en regissör eller manusförfattare, men förvänta er någon oändligt värdelös associerad till projektet. Varför inte The Rat? Ja, vi är på det humöret idag.

(via THR, THR)

Om den avföringsfyllda toalettscenen från årets Comic Con inte var indikativt nog så kan nu en erad kritikerkår bekräfta att serietidningssnillet Frank Millers filmatisering av The Spirit bokstavligen är skit. Kirk Honeycutt på The Hollywood Reporter sa om filmen, “En sak kan man säga om The Spirit, och det är att den inte är tråkig. Men det samma kan också sägas om kinesisk vattentortyr”. Ouch!

Fortsätt läs och kommentera! →

Chris Martin iTunes-säljer

Musikaggregatorn Last.fm (neé Audioscrobbler) har utannonserat deras Årets bästa-lista med samlade data från sina cirka 21 miljoner användares musiklyssnande under det gångna året.

Inte helt oväntat dominerade Coldplay och nykomlingarna MGMT både album- och låt-listorna, med hela sex spår från Coldplay på låtlistans topp tio. På albumlistan placerades Coldplay etta med Viva La Vida, MGMT på andraplats med Oracular Spectacular och, extraordinärt nog, Portisheads mästerliga Third på, heh, tredje plats.

Se hela listan här: Best of 2008 list (du behöver vara inloggad för att se)

Förlaget IT’S media ger ut en ny mode/livsstilstidning i dagarna. Tidningen heter DEMO och är tänkt att belysa alla de ämnen som “ger livet det där lilla extra” (för att citera informationen på hemsidan). Vilket, efter närmare granskning, verkar vara i stort sett alla ämnen. Mode, design, inredning, shopping, musik, böcker, mat och skönhet. Allt prydligt förpackat till den svävande beskrivningen ‘livsstilsmagasin’.

I första numret får vi träffa Lukas Moodysson, läsa om historien bakom Apple, se de tio bästa vårkollektionerna, träffa den danske modeskaparen Peter Jensen och få 59 tips om festprylar. Bland mycket annat. Livsstil, you got it!

Det är intressant det där med om man väljer att nischa sin tidning eller ej. För något drygt år sedan tvingades modemagasinet Modette lägga ner efter redan ett halvår ute på banan. Anledningen var bl.a. “en för hårt nischad produkt”. Å andra sidan har livsstilstidningar en tendens att försvinna i mängden, utan sin tydliga målgrupp. Är det rent av dags att nischa vår egna ‘livsstilsblogg’ Popponny? Vad fungerar bäst? Nischad eller ej, det ska bli spännande att se hur länge DEMO håller ut.

Det bådar i varje fall gott tycker jag, med Karolina “Hotspot” Skande som moderedaktör för tidningen. Som Nöjesguiden nyligen konstaterade, är hon absolut en av de modebloggare som håller högst professionell standard. Synd bara att tidningens logga och omslagstypsnitt är helt otroligt trist och klumpigt. Och lila? Hur tänkte man där? Hoppas att den invändiga layouten övertygar mer.

DEMO finns att köpa i butik från den 9:e december.

DJ Tiesto med två kvinnliga "fans"

Kronjuvelen av Ibiza-douchebags, DJ Tiësto, har utan oro för repressalier officiellt utannonserat det tidigare beryktade tv-spelet DJ Hero. I DJ:ns senaste nyhetsbrev bekräftar han sin involvering i Activisions Guitar Hero-spinoff med orden:

I am very excited about this! I think this is a great way to introduce people into DJing. Maybe they realize it’s not as easy as they think. I am sure this brings new fans to the scene, dance music is not far from hip-hop for example. Hopefully the music I have composed appeals to all kinds of fans!

Den holländska trancemusikern kunde inte nås för en kommentar om huruvida musiken i spelet kräver enorma mängder kat för att avnjutas.

Det nya gänget

Nu är det “Det var bättre förr”-tanten som talar.

Ikväll har den nya versionen av tv-serien Beverly Hills 90210 (som nu kort och gott heter “90210″) sverigepremiär och efter en sneakpeak på det första dubbelavsnittet är jag sjukt besviken. Serien som beskrivs som en spin-off på kultserien från 90-talet påminner än så länge snarare om en halvljummen version av the OC. Opersonligt, ytligt och fantastiskt dåligt skådespeleri. Okej, det är klart att det var väntat. Det säger sig själv att Bevvan utan sina originalskådisar (visst, den riktiga Kelly och Brenda har tilldelats varsin mindre roll, förmodligen mest som dragplåster) bara blir en blek kopia. Även om jag kan tycka att kultserien har fått väl mycket cred och nostalgiska hyllningar på senare år.

Men kom igen, lite kunde man väl ansträngt sig? Jag menar inte att jag vill ha tillbaka 501:orna eller magtopparna (eller jo förresten, partytopmodet i den nya serien är skittrist). Men vad har t ex hänt med stammishaket Peach Pit? Kunde det inredas mer opersonligt? Ägaren Nat, som fortfarande spelas av Joe E Tata, är placerad i en helt främmande tidsmiljö bland espressomaskiner och lattevispar. “What happened to the real coffee?” är hans sorgliga inledningsreplik. Men Nat, om du nu är ägare, varför inte bara behålla gamla hederliga kaffekokaren? Så hade ungdomarna fått anpassa sig? Svårt att inte drabbas av nostalgi själv när man googlar den gamla Peach Pit-loggan.

Nej, töntarna måste vara dorky på riktigt! →

Han hade aldrig gjort det, men MTV har nu officiellt gjort det. Övergett er, det vill säga. I det senaste inlägget på “kampanjsidan” Best Act Ever skriver administratören att Rick Astley inte kommer att få motta sitt pris för Best Act Ever på årets European Music Awards — ett pris han enligt rapporter vann med hela 95% av rösterna. Enligt sidan tänker MTV vänta med att ge Rick priset, för att istället vänta med att överlämna det vid ett annat tillfället.

Men oroa er inte, mina vänner. Rick kommer aldrig överge er.

Uppdatering: Precis som vi alla redan visste, tog Rick Astley ikväll hem prist för Best Act Ever på årets European Music Awards och lyckades därmed med konststycket att Rickrolla flera miljoner människor runt hela världen. Rick var tyvärr inte där vid ceremonin (läs ovan), så istället mottade Perez Hilton priset i hans ära.

Det ryktas på många kanter att Eminem ska släppa en ny skiva senare i år eller början på nästa. Nu har låten I’m Having a Relapse läckt på nätet. Det här är ett av de första tecken på att vi vet att Eminem lever, och det är även det första tecknet på att Eminem inte borde ge sig på musiken igen.

Det var hela fyra år sedan han släppte eget, som dessutom var ett av hans sämre släpp. Så frågan kvarstår om han fortfarande har det i sig? Den frågan ställer jag mig när det gäller hela Aftermath, labeln som idag framstår som ett dagis för popgangsters. Det finns ju en anledning varför varken Rakim, Busta Rhymes och Raekwon finns kvar på labeln.

Lyssna: I’m Having a Relapse [Sharebee, via OnSmash]

Nintendos kommande musikspel Wii Music är tänkt att släppas nästa månad i Japan. Det är företagets svar på “imitera-musik-med-plastinstrument”-genrens pampar Rock Band och Guitar Hero och deras succé. I Wii Music behöver du förvisso inget dyrt extratilläg för att kunna göra bort dig, se bara här på den här videon, totalt blottad från någon sorts humor, där en Japansk tjej väldigt sakligt demonstrerar kobjällra-funktionen i spelet.

Jag hoppas, men tror inte, beslutet att inkorporera en kobjällra i spelet är sprunget från den populärkulturella SNL-sketchen med Blue Öyster Cult och producenten Bruce Dickinson. Det här spelet kan enbart bli bra om vi tillåts öka kanalerna på individuella instrument. Ja, du vet…

Wii Music: 1
Guitar Hero: 0

(PS. Det här inlägget tillhör egentligen Dagens WTF?!-kategorin, men den kategorin vi valde går inte att bortse från i sammanhanget. Jag hoppas du håller med.)

Bloc Party.

Bloc Partys karriär har sakta gått nedför sedan deras första EP Bloc Party från 2004 till universellt beröm. EP:n innehöll nu klassiska dängor som She’s Hearing Voices och Banquet som agerade som post-punk-revivalens guilty pleasures. Dubbelslaget Banquet och Franz Ferdinands Take Me Out var allestädes på världens klubbar, i en tid då det fortfarande ansågs coolt att dansa till indiemusik. När de då äntligen släppte debutalbumet var succén ganska snabbt ett faktum.

Sedan dess har Bloc Party lyckats producera fleratlet pekoralmilstenar i form av fantastiskt jättedålig lyricism från frontmannen Kele Okereke. Tredje skivan Intimacy, som släpptes tre dagar efter utannonseringen, är inte bättre. Den är till och med sämre.

Läs mer och kommentera! →

Magik Markers på Debaser.

Associationer med Sonic Youths Thurston Moore har visats sig gagneliga. Inga verkar veta det här bättre än amerikanska noise-rock-bandet Magik Markers (de är signade till Moores label Ecstatic Peace) som igår spelade på Debasers uteservering i Malmö, deras enda spelning i Sverige i år.

Deras tidigare legendariska live-karaktär har kantats av respektlösa utbrott mot publiken och dissonanta, improviserade jams utan märkbar regi. Med Boss, deras senaste album, bröt de tidigare konventioner för mer texturrika och sångbaserade cykler. Men det är tydligt att bandet fortfarande lever på gamla seder och levererade igår ett högst tvivelaktigt framträdande då det var omöjligt att undgå trummisen Pete Nolans extrema oskicklighet bakom trumsetet. Till en början ville vi tro att det var medvetet, som ett sorts punkstatement (och vi vet alla hur svårt det är att trumma i otakt till ens favoritlåtar, försök bara), men det blev mer och mer tydligt under spelningens gång att Nolan pressade fram utan ens en uns av samspel med gitarristen och sångerskan Elisa Ambrogio. Att medvetet spela slarvigt är en sak, och det kan ge karaktär till låten, men att konstant tappa fokus och höja/sänka tempot flertalet gånger under samma låt får det här att kännas som en spelning med ens smått retarderade kusiners premiärframträdande på den lokala fritidsgården. Det är synd, för materialet på Boss är enormt starkt och hade gynnats av iallafall en till person på scen. Den pseudo-tribalistiska tonen och sludge-iga gitarren under sträviga bluesnumret Taste tappade nästan helt attraktion i liveversionen och blev istället en tävling i att krossa förväntningar.

När Elisa Ambrogio senast besökte Debaser var det med Ben Chasnys Six Organs of Admittance, och där verkade hennes explosiva gitarrspelande mer passande. Igår kändes allting bara slarvigt, och kanske är publikens inaktivitet en stor del att skylla på inlevningen. Det hjälper heller inte att det nu 27 år gamla Sonic Youth, i kontrast, krossade allt motstånd i Göteborg i helgen.

Vi är dock ytterst tacksamma mot lokala kändisarna (och Sveriges mest spännande musiker just nu) Jakob Olausson och Sus för att antagligen ha varit ganska ansvariga över bokningen av både Chasny och Magik Markers till Malmö.