Låten spelades mer än 2 miljoner gånger under de fem första dagarna efter att den släpptes (den är nu uppe i över 4 miljoner visningar) och var omskriven i mer än 4 500 musikbloggar, enligt en talesman på Cee-Los skivbolag. Och det trots — eller kanske tack vare — att den ursprungliga videon enbart bestod av typsnitt som animerades i takt med låtens text. I enlighet med låtens Motown-liknande sound har nu den officiella-officiella videon fått en retro retro-look. Den utspelar sig på en amerikansk diner på 50-talet fylld med Motown-liknande backupsångare, pastellfäger och virvlande dansnummer.

Handlingen är enkel, av det slag som rör ditt genomsnittliga F. Scott Fitzgerald-tema eller Kanye West-singel. Huvudpersonen är betuttad i en tjej. Tjejen är också betuttad i huvudpersonen, men inte lika mycket som i den rika pojken. Men istället för att jämra om ett brustet hjärta som i låtarna “Fuck You” refererar, väljer Cee-Lo ett avsked som vi alla har drömt om: ett hjärtligt fuck you.

Fotokredd: SVT

I väntan på att kulturen ska bli en valfråga på riktigt publicerade GP i går en artikel som kanske är menat som något sorts substitut. Varje partiledare har fått lista sina bästa böcker, filmer och musik (Reinfeldt och Sahlin gjorde dessutom samma sak i månadens nummer av Nöjesguiden). Värdet av allt detta höjer sig naturligtvis inte över simpel kuriosa. Eller?

Men först. Jan Björklund är överlägset sämst. Detta är inte ett politiskt ställningstagande från vår sida, utan ett kulturelitistiskt konstaterande. Vi säger inte att partiledarnas smak bör styra vilka ni ska rösta på men kom igen, Änglar och Demoner är ju inte ens Dan Browns bästa bok.

Hursomhelst. Det som är mest intressant är kanske den uppenbara bristen på politiskt laddad kultur i partiledarnas val. När det kommer till användandet av kultur i politikens tjänst har vänsterns historiskt varit starka. Något som syns i Ohlys val av Ebba Grön och kanske lite i Mona Sahlins “The Boss, det vill säga Bruce Springsteen”, han är väl socialdemokrat, eller hur var det?

Annars är det rätt tunnsått. Man skulle väl för all del kunna se Reinfeldts Gökboet som ett antiauktoritärt statement, men var är Och världen skälvde, var är Vredens druvor? Var är Pansarkryssaren Potemkin och Diktatorn? Ska inte våra partiledare föreställa politiskt intresserade personer? Om man är lagd åt det hållet skulle man kunna dra slutsatsen att detta beror på Sveriges urvattnade blockpolitik där det ena partiet är det andra likt. Och förmodligen skulle man ha rätt.

[GP]

Fotokredd: Steven Meisel, Vogue Magazine

På Pressbyrån, någonstans bakom ELLE Interiör och danska stickmagasin, skymtar Vogue Italias grådaskiga omslag och lilaglansiga rubrik. En likstel Kristen McMenamy ligger lutad mot en sten, bleka ögon riktade uppåt, mörka dimmor runtomkring. Nedanför henne står “The Last Wave” i guldbokstäver. Det är den första föraningen om Steven Meisels Water & Oil, ett tjugofyrasidigt fashion shoot där McMenamy poserar som en uppspolad fågel bland kantiga klippor. Hon hostar vatten, tittar med död blick utanför kameran täckt i glansig olja eller ligger klistrad mot marken medan röken rullar in. Hon är klädd i Hussein Chalayan, Alexander McQueen, Miu Miu, Haider Ackermann, Ann Demeulemeester. Det är en tänkt reaktion på oljekrisen i mexikanska golfen, och reaktioner har den väckt.

Mindre highbrow modekommentatorer som Tom & Lorenzo rasade ^™ och kallade reportaget “stupid and offensive” och tillade: “Go sell your clothes using images that don’t have to do with natural and economic devastation.” The Cuts Charlotte Cowles ställer sig tveksam och säger “If showcasing the clothing is still the overarching objective in any fashion editorial, shouldn’t we be able to, you know, see them? They probably looked pretty cool before they were soaked in gasoline.” Taylor Combs på Refinery 29, å sin sida, går hårdare ut: “Creating beauty and glamour out of tragedy seems quite fucked up to us, not to mention wasteful and hypocritical.” Konsensus kan med andra ord sägas vara: fina bilder, men modetidningar ska inte ägna sig åt sådant här. Det är “stupid”, “offensive”, “fucked up”, “wasteful” och “hypocritical”.

Innan vi börjar prata om just Vogue Italia, Steven Meisel och Water & Oil kan det vara på plats att ta en liten genomgång i ämnet Förbjudna verk. Allen Ginsbergs Howl, J. D. Salingers The Catcher in the Rye och George Orwells Animal Farm är bara några som förbjudits för obscent, stötande eller auktoritetskritiskt innehåll. Serge Gainsbourgs och Jane Birkins stönklassiker “Je t’aime (moi non plus)” förbjöds av BBC för sitt sexuella innehåll — likaså Rolling Stones “Let’s Spend the Night Together” och “Relax” med Frankie Goes To Hollywood. Jazzlåten “Gloomy Sunday” förbjöds också från att spelas när det begav sig, men av ett helt annat skäl — den ansågs “för sorgsen”. Att kultur provocerar, stökar eller anses omoralisk brukar med andra ord inte innebära något negativt; behöver jag ens nämna “Fontänen”?

Meisel kan således berömma sig själv för att ha gjort ett bra jobb. För kritiken som riktats mot Water & Oil är praktiskt taget exakt samma som riktats mot annan konst som legat i framkant eller utmanat gängse definitioner av vad den ska omfatta — det visar de känslostarka reaktionerna. Hade Water & Oil visat en Hollywoodkändis poserandes i Atelier Versace-klänning hade argumenten om att shootet “glamouriserar” oljekatastrofen varit något mer begripliga, men vad — förutom att de här gestaltas av en modell och att grundförutsättningen för fotoserien är “modejobb” — skiljer egentligen Water & Oil-bilderna från sådana på oljekletiga fåglar och djur uppspolade på stränder, sett till associationer och uppsåt? Även om kritikerna inte kommer erkänna det är det troligen främst oviljan att acceptera att mode kan vara annat än skönhet och eskapism som ligger i vägen för att ta det här reportaget för vad det är. Det vill säga en konstnärlig tolkning av en samhällshändelse. Vilket, i sig, är långt ifrån nytt och provocerande.

Och nej, man kan inte “se kläderna”, men guess what: det kanske inte är meningen. Howl var kanske inte tänkt som stillsam eftermiddagsläsning och Marcel Duchamp kanske inte vände upp och ned på en pissoar för att någon skulle vilja ställa den i sitt vardagsrum. Det här är inte Atelier Versace, det är något annat. Något mycket, mycket mer spännande.

Hanna Johansson har skrivit för FLM, ponton och FORM. Hon bloggar på Yoicks.

Sufjan Stevens, “I Walked”
Sufjan Stevens har varit en upptagen man på sistone. Förrförra veckan släppte han helt utan förvarning en ny 60 minuter lång EP vid namn All Delighted People, och inte långt därefter kom nyheten om en ny LP, The Age of Adz (”adz” uttalas “odds” och är förmodligen användbart för spelare av engelska Alfapet), som kommer den 12:e oktober och är den första officiella fullängdaren sedan Illinois släpptes för drygt fem år sedan. Nu har också det albumets första smakprov funnit sin väg online, och trots pressmeddelandets löfte om ett “medvetet elektroniskt, syntetiserat (och ibland dansant!)” sound har den kepsklädde trubaduren som tur är inte glömt bort att skriva en melodi. Efter en långsam start med ett ensamt dubliknande beat och ett försynt orgelriff, byggs låten gradvis upp mot ett änglalikt klimax påminnande om Stevens tidigare, mer organiska material. Visst, det är konventionellt, men efter en EP med låtar i 17-minutersomfånget är det bra att få andas lite.