Fotokredd: Mattias Hinderson

Christianias Loppen och dess bländande enkelhet, charm och undertryckta erinrande om en svunnen tid är garanterat att förstärka vad man än råkar se där. Så var fallet x 10 för Baltimores drömpopstoltheter Beach House, tills nyligen kända för sin dimmiga, reverbtyngda… ehm, drömpop, men som på senaste albumet Teen Dream har breddat sin ljudbild att vara mer än så: I fredags, på ett fullsmockat Loppen (hela 400 personer!), lät och såg de bättre ut än vad de troligtvis hade gjort på en större, mer strikt kommersiell scen.

Oron vid ankomsten till konserten är att bandets översinnliga sound är ämnat för långsamma eftermiddagar och avslappnande söndagsmorgnar istället för livliga fredagar på en fullsatt konsertlokal, men när refrängen i öppnande “Walk In The Park” öppnade upp sig förstod jag hur högljutt bandet kan och skulle visa sig vara. Mot förmodan var det aldrig drömskt av det sömniga slaget; det var genomträngande och intensivt, av det “låt oss dricka öl istället för vin”-slaget. (Det är alltså tveksamt om albumet hade fungerat som parmiddagsmusik.)

Teen Dream framhäver inte den sortens bombastiska muskel överhuvudtaget, utan gör sak för sitt namn med en lätt sentimental ljudbild bäst anpassad för ensamma lyssningar. Det är vid stunder musik man vill tänka på andra saker till. Ändå är albumets låtmaterial bättre anpassat för en livemiljö än deras två tidigare, vilket bandets gitarrist Alex Scally i en intervju med Pitchfork förklarade kom till genom ett behov av att vara mer direkta och mindre stillsamma live. I fallet Beach House och deras nya turné kan det översättas till att betyda “mer örondövande”.

Det var däremot mer än det dundrande ljudet som gjorde att bandet höll ett konstant förfogande över publikens uppmärksamhet: Låtar som “Silver Soul”, “Used to Be”, “Norway” och “Zebra” är hypnotiska på ett sätt som bara enstaka låtar ur deras tidigare katalog är (”Gila”, “Apple Orchard”, t ex). Utöver deras nyvunna förbättring i låtskrivande är det Victoria Legrands ständigt hänförande, kvalmiga altosång som mer än någonsin definierar Beach House kvaliteter som band. Tur för mig då att den igår var så bra som den någonsin har varit.