Fotokredd: Niklas Ausenius

Jag pratar ofta om svänget, hur viktigt det är att ryckas med i en melodi. Och det är något visst med musik som verkar ha glömt bort att den är långsam, akustisk och okonstlad. Musik som helt sonika svänger ändå. När den sedan får sällskap av den intrumentella begåvning och oklanderliga taktkänsla som Ane Brun besitter är det inte konstigt att man börjar ifrågasätta trumsetets auktoritet.

Den norska singer/songwritern debuterade 2003 med Spending Time With Morgan, och fortsatte två år senare med studioalbumet A Temporary Dive och duettskivan Duets. Nu har hon just inlett turnén Sketches för demoalbumet med samma namn och femte skivan Changing Of The Seasons som kom i mars förra året. Det är ett utsålt Babel som möter henne när hon stiger upp på scenen lite över nio på fredagen. (Om man vill kan man filosofera vidare kring hur många skandinaviska singer/songwriters som säljer slut i kristider som dessa.)

Med sig i kören har hon sångerskorna Jennie Abrahamson och Rebekka Karijord, som tidigare under kvällen gjort soloframträdanden, liksom cellisten Livia Olsson. Inledande “My Lover Will Go” från andra skivan ger en tydlig inblick i hur resten av kvällen kommer se ut. Anes distinkta och särpräglade röst leder vägen med tryggt stöd i Jennie och Rebekkas ekande ah ah-stämmor, allt jämlöpande med den akustiska gitarrens resoluta rytmer.

“Raise My Head” följs av den dystra favoriten “To Let Myself Go”, där det sorgna och nedbrutna, som spelar en relevant roll i Anes låtkatalog, kommer fram redan i de första stroferna. Tystnaden sänker sig över Babel och närvaron i publiken är lätt häpnadsväckande. Efter två av de senaste spåren “Gillian” och “The Puzzle” bjuds den för tillfället Malmöbesökande Teitur upp på scen. Inte bara kan han vara Färöarnas enda “kändis”, han är också en fantastisk sångare och medverkade på Duets i låten “Rubber & Soul”. Ikväll framför de kärleksvisan “My Star”, där vi verkligen får smaka på Teiturs obehindrade röstregister. Det är alltid lika imponerande att se en människa stå och sjunga rätt ut, just där i mötet mellan det rimliga och det omöjliga.

Nästa hållpunkt blir Koop-samarbetet “Koop Island Blues”, en jazzig isglass med förankring i 30-talets rivierasalonger och blåvitrandiga strandparasoll. Bara det att Ane sjunger andra versen på franska gör jazzfrankofilen i mig knäsvag. Jag vänder om för att se om Moto Boy, som jag skymtade några rader bak, lyckas hålla sig uppe.

Efter “Changing Of The Seasons”, “Round Table Conference” och “The Treehouse Song” visar hon i “The Fall” på sin förmåga att beskriva det spruckna förhållandets hjärtesorg med lika mycket förtvivlan som pondus. Hon påpekar att vi är ovanligt tysta, att hon får en andäktig känsla i den stora rummet. Jag kan inte se hur det hade kunnat vara på något annat sätt.

Avslutningen innan extranumrena i “Ten Seconds”, covern “Big In Japan” och “Armours” blir en rappare version av rytmiska “Balloon Ranger”. Jag anar en gäspning bredvid mig. Och jo, absolut. Inte bara kan det vara svårt att urskilja den ena gitarrplocklåten från den andra, de flesta har nog redan passerat gränsen för vad man kan förundras under en kväll.

Vid låtens slut dirigerar Ane stämsången med lätt baletthand. Skuggorna faller över den vida duken i scenbakgrunden och när de sista tonerna dör ut och applåderna tilltar anar sig ett stolt leende i hennes ansikte.

En Spotify-lista på (nästan alla) låtarna som framfördes under kvällen hittar du här.

Fotokredd: Niklas Ausenius

Fotokredd: Niklas Ausenius

Fotokredd: Niklas Ausenius

Fotokredd: Niklas Ausenius

Fotokredd: Niklas Ausenius

Fotokredd: Niklas Ausenius