Fotokredd: drake lelane/flickr.com

En eloge bör utfärdas till Japandroids från Vancouver, British Columbia (en detalj bandets gitarrist Brian King upprepar mer än en gång under kvällen) för att de ens dök upp i tid till deras spelning på Mejeriet i Lund. Har du sett vägarna där ute? Det må kanske inte se ut som Kanadas vildmark, men att manövrera en sunkig turnébuss genom Skånes värsta snöoväder på över 20 år är inget annat än beundransvärt.

Att de då även gav sitt allt när de väl stod på Mejeriets högst märkliga kaféscen är kanske inte så konstigt, men det kan antas att de alltid är lika gemytliga och exalterade över att få spela live med den obegripligt positiva attityden de uppvisar. Såhär: som ett par hormonstinna tonåringar som har lyckats ta sig in på det lokala vattenhålet och nu dricker Heinekens med några söta tjejer de är helt chanslösa på. Exakt som deras musik kan beskrivas, med andra ord.

Japandroids debut Post-Nothing från förra året är allt det där förutnämnda: tjejer, dumdristighet, tjejer och sentimentalitet — målat på en duk av 90-talsdist och hjärtat-på-rockärmen-uppriktighet som skiljer dem från resten av den lo-fi-scen de märkligt nog har grupperats med. När King och trummisen David Prowse (vilket för övrigt är Darth Vaders riktiga namn) sjunger om att vara för full för att känna något och att tungkyssa fransyskor på Bikiniön (en mycket mer meningsfull ordlek på engelska) ligger 90-talscynismen och Wayne och Garths dude-istiska modersmål väl till hands.

Bandets böjelse för den sortens bortglömd Clinton-era-rock märks också av i kvällens repertoar. Skämtsamt säger de att legendariska altrockbandet McClusky är ett betydligt bättre band och river av en alldeles utmärkt cover på deras “To Hell With Good Intentions”; senare gör de även en version av Big Blacks “Racer X” som mer än sticker ut från resten av spellistan. Om det finns en sak att klaga på är det hur tajta bandet är live — något som säkert hade spelat mindre roll med en sisådär 60-70 mer personer i publiken, men som på en ganska sömnig torsdagskväll i kalla Sverige mest blir oengagerande. Det hela lyfter efter ett par låtar, och vare sig det har med att det senare låtvalet funkar bättre med deras minimalistiska uppsättning av trummor/gitarr, eller att de helt enkelt behövde värma upp, är diskuterbart.

Den poserfria ivern Japandroids innehar är något som ligger i deras favör. Musiken är simpel, bombastisk, ansiktssmältande och kraftfull, men mest av allt — fullkomligt genomsyrad av oemotståndliga poprefränger. Trots det fick fans av rockklyschor ändå sin beskärda del av episka gitarransikten, kuriösa scenfläktar och bestigning av trumset, gitarr i hand. Självklart är det ett spel för galleriet — all rock är — men när det är gjort med en sån allvarsfri otvungenhet som Japandroids är proffs på, då kvittar det.