Fotokredd: Elin Hafström

Not: Phoenix spelade på Vega i Köpenhamn den 10:e november.

Att Phoenix senaste album Wolfgang Amadeus Phoenix är deras mest intressanta och genomarbetade hittills är något som framgår tydligt under konserten på Vega under tisdagskvällen. Balansen mellan det rytmiskt dansgolvssäkra och det mer sökande utsvävande, subtilt ackompanjerat av den särpräglade hybrid av pop, rock och funk som de satt sin stämpel på under åren, ger helt enkelt skivan den guldstjärna i min musikbok som de andra inte riktigt förtjänat. När de tar norrut med luftskeppet är det en fin avvägning som görs. Det gamla ges nya kläder, det nya presenteras i avdramatiserad form och en del behålles just precis så som det ska vara för det är ju så det är som allra allra bäst.

Meningen är nog inte att man när man går för att se ett band ska bli mer, eller i alla fall lika, imponerad av förbandet som av huvudakten. Men det är faktiskt just den känslan av dubbelkonsert jag får när Noah and the Whale låter bongotrummorna inleda “Blue Skies” som andra av femte låt i sitt korta set. Oblygt och självsäkert överöser de oss med all sin orkestrala naturkraft, blandar ut sin indie med folk, country och blues men utan att knäcka en enda stämma i sången. Charlie Fink har all anledning att blicka ut så där värdigt över publiken; i fyrtio minuter tillhör den verkligen bara dem.

En dryg halvtimme senare ljudar den välkända gitarrslingan från “Lisztomania” ur högtalarna. Mars, D’Arcy, Brancowitz och Mazzalai intar horisontell formation och promenerar säkert och snyggt vidare genom “Long Distance Call”, “Lasso”, “Run Run Run” och “Fences”. Den medvetna ljussättningen pekar spotlightish ut solobitar och fokusmoment för att sedan epileptiskt uppfylla oss i refrängerna. Mars nasala röst är lika bräcklig som den är tonsäker, och får fram just den enhetlighet som finns i musiken trots albumens olika variationer. Strokes-aktiga “Armistice” kan inte annat än kännas överflödig i jämförelse med det.

Halvinstrumentala “Love Like A Sunset” fyller hela lokalen med sitt distade basljud och blir lika mycket en stilig intermission som ett ställningstagande till vad man vill få fram 2009 kontra 2006, vilket efterföljande “Napoleon Says” å andra sidan distinkt visar. Genombrottslåten, tillika personliga favoriten, “Too Young” fungerar tyvärr inte alls utan tappar helt melodin under de hårda trummorna och den allt för rockiga gitarren. Men så svänger pendeln igen, och efter ”Consolation Prizes” och “Rome” är allt glömt och förlåtet. Det går inte att bortse från att det är en väldigt kärleksfull stämning inne på Vega. Och då har jag inte ens nämnt att Mars redan varit nere i publiken en gång.

Som första extranummer gör Mars tillsammans med Mazzalai, och hans fantastiskt snygga Telecaster, en uppriktig och fin version av “Love For Granted”. Utan att kalla in resterande bandmedlemmar fortsätter de i samma anspråkslösa stil med “Everything Is Everything”, som blir mer av en ballad än rytmisk poplåt i det enkla formatet. Den absoluta höjdpunkten innan avslutade “1901″ är den andra riktigt bra låten från United, “If I Ever Feel Better”, där funkslingan ställs i kontrast till betydligt mer distade och högljudda gitarriff. Den franska påhittigheten förtjänar sin finala eloge.

I all glädje saknar jag samtidigt något som Noah and the Whale fick fram men Phoenix inte riktigt hade: eftertrycket. Jag vill inte ha dig flängande runt med en mikrofon i en svettig publik två gånger på en kväll, Thomas, jag vill ha dig cool, oåtkomlig och närvarande på scenen. Modest tacksam och full av kärlek efter en stämningsfull konsert, absolut, men inte uttömmande berusad av gosig tillbedjan. Ni är ju värda precis varenda stund av det där eftertrycket.

Noah and the Whale. Fotokredd: Elin Hafström

Fotokredd: Elin Hafström

Fotokredd: Elin Hafström

Fotokredd: Elin Hafström

Fotokredd: Elin Hafström

Fotokredd: Elin Hafström

Fotokredd: Elin Hafström