Fotokredd: Fredrik Slättman

Per definition är så kallad “riktig hiphop” en märklig sub-genre; en innebörd som innefattar något idylliskt och old school-benäget eller, för de mest idoga — allting som inte är populärt just nu. I runda slängar är det en självbelåten term avsedd att komplimentera både utövare och fans för att de vågar stå emot branschens förändringar, bra eller dåliga. “Den gamla goda tiden.” Låter bekant, eller hur? Det här är något som existerar i de flesta genrer vars utgångsdatum sedan länge har passerat, men få av dem har samma nitiska fanskara som just “real rap”, “backpack rap” — vad du nu än vill kalla det. Och det är inte så att det inte behövs: skicket modern hiphop befinner sig i är för det mesta bedrövligt.

En av genrens fanbärare är Brooklyn-MC:n Talib Kweli. Under de tolv år sedan han tillsammans med Mos Def släppte det omdefinierande och numera legendariska albumet Black Star har Kweli varit synonym med en socialt medveten och skarpsinnig hiphop som istället för att vara sysselsatt med bling och rumpor behandlar saker som politik, filosofi och, allt som oftast, tillvaron i medelklassen (Kweli kommer själv från en välbärgad familj av lärare). Och istället för att drivas av hårda, hookvänliga beats — praxis under 90-talets gangstadominans — bygger den här rörelsen på ett mer jazzinfluerat och basdrivet sound.

Trots Kwelis status som en av undergroundscenens främsta är hans namn långt ifrån okänt. Han välkomnades av en stor, ganska uppsluppen publik på Mejeriet i Lund igår, och nästan omgående hade han dem helt i sin hand med en version på det numera liveförpliktande Black Rob-beatet “Whoa!”. Respekt och igenkänning räcker långt, men Kweli vet att de två viktigaste aspekterna av en rapliveshow är kontroll och karisma, vilket han utnyttjar till fullo med hjälp av enbart en kombinerad DJ/hypeman. De extraordinära sceneffekterna bestod istället av Kwelis begåvning för intrikata, övermodigt metaforiska spits som är i en liga långt bortom dagens självutnämnda “greatest rapper alive”-personligheter. Imponerande, absolut, men mest av allt är det svårt att inte hänföras av hans oerhörda kondition.

Sen, klassikerna: “Move Somethin’”, “The Blast” och “Too Late” från Hi-Tek-samarbetet Reflection Eternal, “Listen!!!” från Eardrum och framförallt Black Star-bangern “Definition”. Efter ett varv av uppvisningar av sitt flow — vilket bland annat inkluderar Jay-Z:s namedrop från The Black Album: “If skills sold, truth be told, I’d probably be, lyrically Talib Kweli” — drar han in den lokala Tha Alkaholiks-förmågan J-Ro för några hedonistiska rader ur bland annat Xzibits”Alkaholik” med spritflaskan i hand, givetvis. Mot slutet går han igenom sin rad från “Get ‘Em High” från Kanye Wests debutalbum The College Dropout och den Kanye-producerade singeln “Get By”, onekligen hans mest populära låt, vilket får hela Mejeriet att explodera i ett studsande allsångsinferno. Kweli tillrättavisar prompt de personer i publiken som inte långt före buade högljutt vid nämnandet av Kanye Wests namn: “You don’t like Kanye? The last two songs were produced by him and you were bouncing like hell! Make some noise for Kanye!”

När Kweli återvänder till scenen för ett par extranummer är han så upprymd av responsen att han beslutar sig för att ha efterfesten här, på Mejeriet, där han kör igång ett impromptu DJ-set (första låten: ”Simon Says”) med halva publiken på scen. Ett märkligt scenario för en så kallad medveten rappare, minst sagt, men oerhört välkommet oavsett.