Fotokredd: Mattias Hinderson

Det fanns all anledning att förvänta sig att gårdagens gig med enmannabandet Wavves skulle, i brist på bättre ord, suga. Kom igen, du tänkte säkerligen samma tanke. Jag berättade för dig om det igår men det tål att upprepas: Wavves har blivit hela indievärldens driftkucku — en poster boy för allt som är fel med Pitchforks hajpmaskin och hipsters ytliga hängivenhet till den. Men efter att i veckan ha återbesökt årets Fat Possum-debut Wavves (gräs, brudar och surf, duuude) kunde det konstateras att det var dags att ge Nathan Williams ett ärligt försök; det var helt enkelt dags att förlåta honom för årets kanske mest uppblåsta icke-nyhet.

Elegans är inget som oroar Nathan; men däremot purfärsk livsstilsglädje. Han bajsar över konventioner och lämnar dem att torka i solen med en härligt ungdomlig arrogans. Om det inte vore 2009 hade han lätt kunnat förväxlas med en av kidsen från Harmony Korines skejt-AIDS-saga Kids: Med ett barnsligt uppförande som ibland tippar över gränsen till parodi drog han självunderskattande skämt om han och hans backupbands förmodade skicklighet som musiker och försökte förvissa sig om att alla vet att han är nere med gangsta rap. Oh, och han bar på en ironisk Katten Gustaf-t-shirt. Nej, han gör det verkligen inte lätt för en.

Men genom den blinda sävligheten i hans punkrockpersona ligger också några ganska så schyssta låtar (och den potentialen verkar bara bli större om “Cool Jumper” är någon indikation). Med sitt nysammanförda backupband (Jay Reatards förbannade föredettingar) upphöjde Williams de mest skränskramliga låtarna från skivan till bombastiska poppunkhymner som kan få vilken stel gubbe som helst att börja prygla slumpvisa människor i moshpiten utan anledning. De längre noiseexperimentella dronestyckena från skivorna var tack och lov frånvarande; det var befriande fritt från krusiduller — från en 2 minuter lång solblekt punklåt till nästa — med “No Hope Kids” och “California Goths” som de största höjdpunkterna.

Intensiteten påminde vid stunder om Nirvana under Bleach-eran, och “the message” redan då var strängt juvenil. Men vem brydde sig? Och vem behöver bry sig nu? Jag hade kul. Du kom undan för den här gången, Wavves.

Se fler bilder på vår Flickr.