Från att ha varit en del både av electronicakollektivet Moder Jords Massiva och popbandet The Chrysler blev Pelle Lindroth Parken med hela landet när han i september 2008 släppte den bubblande solodebuten Länge leve Parken. Tidigt i höstas kom den mer melankoliska uppföljaren Framtiden var här, som Pelle på fredag tar med sig till Babel i Malmö för den näst sista konserten innan jul. Vi ringde upp honom för att prata om nostalgin och nutiden, om arbetet med Henrik von Euler och om albumformatet som nyckeln till en bra berättelse.

Du har sagt vid några tillfällen att det nya albumet är mer nutidsbaserat och mindre nostalgiskt, även något mörkare, än det förra. Samtidigt är du är där och nosar en hel del ändå. Är du en obotlig nostalgiker?
Om man jämför de två så tycker jag att den nya skivan är lite mer nutidsbaserad än den första — men ja, jag är nog det. Det är inte så att jag går runt och säger till folk att jag har lämnat nostalgin bakom mig. Det är ett bra uttrycksmedel, en bra gnista. Det och kärlek. Någonting kan ju aldrig vara helt nutidsbaserat heller. Jag kan ju göra ett försök någon gång? Eller så var det här mitt försök. Jag är nog mer en i grunden nostalgisk person, som just nu råkar befinna sig i nutiden.

Vad kan du berätta om det rent musikaliska? Har du arbetat på samma sätt som förra gången?
Till en viss del kan man säga det. Jag har gjort skivan tillsammans med min producent Henrik von Euler, precis som förra gången. Vi skrev låtarna ganska mycket i ett svep, och sedan satte vi oss ner låt för låt och gjorde grunderna. Förra plattan var mer en samling av beats som Henrik hade gjort och demos som jag hade gjort, så det var en spretigare samling låtar att sätta ihop. Det här albumet är mer skrivet i ett stycke, och även inspelat ganska fort. Det är ett bra upplägg, han gör beats och så lägger vi på saker, gitarr och keyboards och sådär. På så sätt utvecklas låtarna efterhand.

I och med att låtarna blev gjorda sådär, i ett svep, blir det då också att du ser albumet som en lång berättelse?
Hela grejen med att göra album tyder ju på att man ser musiken som en enda lång låt, eller som ett kapitel i en bok. Man ser skivan framför sig och man vet vad den ska berätta. Låtarna kan handla om olika saker, men grundidén ska vara densamma. Med poplåtar har man ju den möjligheten både i texten och i musiken, så texterna kan spreta åt olika håll även om musiken har en röd tråd. Albumformatet gör det spännande att skriva låtar. Jag försöker inte göra låtar som bara ska fungera som singlar, och det har kommit fram mycket på den här skivan. Om vi har stått och vägt mellan en låt som hade kunnat bli en bra singel och en låt som hade passat in bra på albumet så har vi valt den senare.

Vad ser du för grundberättelse då?
En ganska mörk historia, tror jag, om det eviga tvivlet på vad man gör och varför man gör det. “Ska jag hålla på med det här egentligen?”, och så vidare. Det har väl slagit mig att jag inte är särskilt ung längre, och det är nog den ålderskampen jag har varit tvungen att ta mig igenom. Men då är jag ändå glad att jag har haft den nu, så att jag har den bakom mig. Nu känner bara för att skriva sprudlande sånger igen. Man går genom perioder. Och man ska göra det som ligger framför en. Ta itu med det, inte försöka göra något annat för att folk förväntar sig det. Då blir det bäst.

Din musikbakgrund är lång och brokig. Berätta!
Jag hade en brorsa som var åtta år äldre som var väldigt inne i punkgrejen. Imperiets första, Ebba Gröns plattor och KSMB, det var sånt jag växte upp med. Även Bowie var en stor förebild hos honom. Hans musiksmak har levt kvar mycket hos mig. Jag startade mitt första band när jag var fjorton, ett punkband där jag sjöng på svenska. Det var ganska likt Parken när jag tänker efter. Sedan hade jag ett symfonirockband i tonåren, gjorde symfoniarr och sjöng på engelska och ville vara Bowie rakt ut. Ziggy Stardust-grejen. Sedan blev det Moder Jords Massiva i slutet på nittiotalet. Då var det först bara improvisation utan riktiga texter, man bara grep fraser ur luften. Sedan blev det mer låtar när vi gjorde skivor. Det närmade sig också Parken mot slutet, i sin kombination av texter och beats. Sedan tror jag att själva låtsnickrandet i Parken kommer mer från det vi gjorde med The Chrysler, som mer var ett riktigt popband. Rent konkret kan man säga att min musik har utvecklats från något väldigt komplext till något väldigt enkelt.

Men det har alltid varit givet att Parken ska vara på svenska?
Ja, det har det. Jag gillar blandningen av det elektroniskt klubbiga i musiken och den svenska vistraditionen i texterna. Det är en omöjlig förening, egentligen.

Kan du se att din musik förändras när den går från inspelat original till liveversion?
Så länge jag har skrivit musik har det alltid varit med publiken i åtanke. Slutmålet är att det ska framföras på scen. Det är ingen idé att spela in något som man inte känner kan funka på scen.

Och vad händer med dig?
I de allra flesta fall med Parken, och i bästa fall med allt annat också, så blir det att man går upp helt i låtarna och upphör att fundera över hur man ter sig ut. Man blir ett med publiken. Det är en magisk känsla, en kick man aldrig kan komma ifrån. Ett beroende. Om alla i lokalen lyckas glömma sig själva och bara går upp i musiken så är det det bästa som finns. Och det är också det som folk ska förvänta sig av en konsert, tycker jag. I alla fall med Parken.

Parken spelar på Babel i Malmö på fredag, den 26:e november.