Scen ur 'Revolutionary Road'. Fotokredd: Paramount Vantage

Under de kommande dagarna publicerar Popponnys redaktion en serie individuella årsbästalistor som belyser våra popkulturella favoriter från det gångna året.

Mitt filmår kan summeras såhär: skådespeleri. Om det är något som på något sätt kan sammanfatta de följande tio filmerna är det en fullständig dedikation till konsten att skådespela — om det så är från en stum robot eller i en fullständig transformation av både kropp och själ

Men det är också året då superhjältefilmer blev relevanta för kritiker, då simpel animerad film kunde visa sig vara förkrossande bra, och då dokumentärer kunde vara lika spännande som en välbudgeterad Hollywood-film. Det här är mina favoritfilmer från 2008:

10. The Curious Case of Benjamin Button, regi: David Fincher
Det går inte att förneka Benjamin Buttons strukturella likhet med Eric Roths tidigare film, Forrest Gump. Men där den filmen ofta knyter in sig i sentimentalitet och överväldigande “quirkyness”, triumferar Benjamin Button mestadels som ett svepande epos med obestridbar filmmagi. Det fullständiga övertygandet över transformationen av ett liv levt baklänges har redan nämnts flertalet gånger, men det är också i detaljerna behållningen med filmen finns — från det tyglande agerandet av Brad Pitt och Cate Blanchett till de makalösa vyerna i 20-talets New Orleans. Filmåret 2008 har inte producerat en film vackrare än Benjamin Button.

9. Wendy and Lucy, regi: Kelly Reichardt
Kelly Reichardts Wendy and Lucy är, likt hennes föregående film Old Joy, en simpel och lakonisk historia, meditativ och fullständigt blottad från mainstreamattraktion. En briljant lågmäld Michelle Williams spelar här huvudrollen Wendy, en pank tjej på väg till Alaska i sökandet efter ett jobb. Hennes prestation ger tittaren en känsla av voyeuristisk närvaro vid karaktärens varje andetag. Ungefär som mitt tredjeval Milk, drar filmen sin extra kraft från (den oplanerade) relevansen av den överhängande finanskrisen, men hade troligtvis påverkat även utan.

8. Revolutionary Road, regi: Sam Mendes
I Sam Mendes retur till förorten återförenades även Leonardo DiCaprio och Kate Winslet för första gången sedan Titanic från 1997 — men den här gången är det istället deras förhållande som kolliderar med ett isberg. Mendes visade redan med American Beauty hur ett modernt drama om förortsångest ska göras, men visar här istället på de tidstypiska nojjorna i en efterkrigstid då konformitet var beundransvärt, och när det framförallt var normen. Även om konceptet idag kan anses vardagsmat svävar ändå Revolutionary Road över normen med ett sublimt skådespeleri och vackert foto.

7. The Fall, regi: Tarsem
The Fall hade förtjänat att placera på den här listan enbart för att det är en fullkomligt unik filmupplevelse — det är en film som aldrig förr har gjorts, och aldrig mer kommer att göras. Men precis som jag skrev i min recension för några månader sen så är det heller ingen “one-trick pony”. Den majestätiska presentationen kompletteras med en klassisk godnattsaga om gott och ont som känns magisk i sammanhanget. Mycket är på grund av den smått fantastiska, då 9-åriga, skådespelerskan Catinca Untaru som Alexandria. Efter en del problem med distributionen släpptes tillslut filmen officiellt i hela världen i år.

6. Frost/Nixon, regi: Ron Howard
Filmatiseringar av teaterpjäser tenderar att mestadels resultera i, ja, pjäser med högt produktionsvärde och en överfokus på dialog och skådespeleri. Men i Frost/Nixon, om den engelska programledaren David Frosts intervjuer med Richard Nixon strax efter Watergate-skandalen, ligger varje fokus alldeles rätt. Filmens struktur påminner om en intellektuell showdown i boxningsringen — ska Frost vinna på knockout eller låta Nixon springa cirklar kring frågorna i jakt på poäng? Ron Howard, som har gjort fullkomlig sörja på sistone, låter klokt nog ursprungsmaterialet tala ohindrat i förmån för skådespeleriet av Michael Sheen och, framförallt, Frank Langella — fullkomligt briljant som Nixon. Om inget annat är Frost/Nixon en lysande uppvisning av ruggigt kompetent skådespeleri.

5. The Wrestler, regi: Darren Aronofsky
Efter en svit av Kubrick-doftande konstfilmer (Pi, Requiem for a Dream, The Fountain) gjorde istället Aronofsky ett förvånansvärt ärligt indiedrama med hans fjärde film, The Wrestler. De kultursnobbigt filosofiska teman ersätts här istället av en nästan dokumentär, och konstant realistisk, process av en mans bittra realiseringar vid slutet av sin professionella brottarkarriär. Men filmens höjdpunkt är såklart Mickey Rourke, vars enormt affekterade och mänskliga porträtt av huvudkaraktären Randy ‘The Ram’ Robinson är årets största comeback. Hans egna erfarenhet som boxare under en kort, men tuff period på 90-talet, ger en oöverträffad realism till huvudkaraktären. Aronofsky kan även stoltsera med filmårets absolut bästa slut.

4. The Dark Knight, regi: Christopher Nolan
The Dark Knights charm och attraktion, även för ickefans av superhjältar, ligger i den obarmhärtiga behandligen av hela genren. Men samtidigt som dekonstruktionen av superhjältegenren är en väsentlig del av Christopher Nolans vision för de nya Batman-filmerna, är också barnslig fascination inför extraordinära explosioner och oväntade handlingsvändningar påtagligt. Trots filmens alla brister (främst insiktsfulla vid flertalet tittande) är Heath Ledgers porträtt av den smutsiga Stephen King-clownen från helvetet, Jokern, något man aldrig kan sluta hänföras över. The Dark Knights högkonceptiga genomförande är som om litteraturstudenter från Cambridge försökt bearbeta amerikansk populärkultur till något med en universell infallsvinkel. Lika löjligt som det låter fungerar det enastående väl som eskapism av högsta rang.

3. Milk, regi: Gus van Sant
Gus van Sants biopic Milk markerade regissörens återkomst till lättillgänglighet efter en serie experimentella lågbudgetfilmer från de senaste åren som var ganska så hit-and-miss. Men Milk är inte bara Good Will Hunting redux, den överskrider Oscars-flörtande med en enormt säker regi om ett skrämmande aktuellt ämne. Även om det var 30 år sedan Harvey Milk, USA:s första öppet homosexuella (invalda) politiker, blev skjuten av sin kollega Dan White, ligger ständigt Kaliforniens nuvarande homoaäktenskapsdebatt som ett påminnande i bakhuvudet om ämnets fortsatta relevans. Med ett enastående skepnadsskifte glänser Sean Penn i huvudrollen. Han undviker att porträttera Milk som en klassisk filmmartyr — en hjälte — och ger oss istället en karaktär fylld med idealism och befriande mänskliga brister.

2. Wall-E, regi: Andrew Stanton
Pixar har sedan länge bevisat att de inte bara har en enorm kontroll över animationsmediet, utan även konsten av berättande. I högkonceptet Wall-E har dock Pixar återigen överträffat sig själva. Med en lovsång till stumfilmserans mästare — Keaton, Chaplin, och även Tati — tar filmens första halva rot i en förgången era av komik och poetisk dans. Den antropomorfistiska robotens äventyr är konstant vackert, djupsinningt, och framförallt, aldrig nerdummat för sin avsedda publik. Wall-E är ett modernt mästerverk som bara råkar vara animerad.

1. Man on Wire, regi: James Marsh
Varje år verkar det komma en dokumentär som överskrider utbildningssyfte och historisk relevans och blir något mer, något enormt underhållande och intensivt tillfredställande. Det här året var det James Marshs Man on Wire — en dokumentär om lindansaren Philippe Petits plan att gå på en lina mellan de nyss konstruerade World Trade Center-tornen i början på 70-talet — som lyckades fånga de flestas hjärta. Marsh har briljant strukturerat filmen som en “den stora stöten”-film á la Oceans 11, där dramatiskt iscensatta klipp sömlöst blandas med autentiska filmklipp från bland annat planeringsstadiet mellan Petit och sina medbrottslingar. Petits största triumf är dock inte att han lyckades med det skenbarligt omöjliga, utan att han ger oss en känsla av ohindrad livsglädje vid varje inspirerande fotsteg som tas där uppe, 417 meter upp i luften. Att varje dag är ett konstverk, som i Petits ögon, är svårt att förneka efter att andlöst ha beaktat åhundradets mest vackra brott — och årets mest intensiva filmupplevelse.

Hedersomnämnande: Synechdoche, New York; Vicky Cristina Barcelona; In Search of a Midnight Kiss; Happy-Go-Lucky; Rachel Getting Married; Gomorra.

Jag har valt att, olikt Kajsa, enbart lista filmer som släpptes i USA i år. Den främsta anledningen är lättillgängligheten av de här filmerna utan hjälp av SF (läs: olagligt). De flesta av filmerna som inte redan har släppts kommer att få premiär under den här månaden på bio.

Tidigare: Fredrik väljer: Årets bästa album, Kajsa väljer: Årets bästa filmer, Mattias väljer: Årets bästa TV-serier, Kajsa väljer: Årets bästa album, Mattias väljer: Årets bästa musikvideor