Fotokredd: NRK

När dom andra Popponnysarna var ute och gjorde lördagsnatten osäker satte sig undertecknad med några överblivna starköl för att bevittna det som för många är årets tv-höjdpunkt: Eurovision Song Contest 2009. Oklart varför.

Mycket har sagts och skrivit om den 54:e Melodifestivalen, både på bloggar och i gammelmedierna, såhär efteråt är det svårt att förstå varför, det var nämligen en ovanligt sömnig historia. Inget stack ut, ja, det skulle i så fall vara demonstrationerna innan själva tävlingen som stängdes ner av polisen och belyste på ett uppenbart sätt Rysslands bristande tolerans mot HBT-personer. Men själva tävlingen var ett riktigt sömnpiller. Ganska snart tröttnade man på dom små smulor av kunskap som ryssarna portionerade ut i form av ryska ord översatta till engelska och som bara adderade till känslan av UR-produktion (”Ikra” betyder tydligen kaviar).

Så följer det ena identiska bidraget på det andra och man börjar greppa efter halmstrån för att göra kvällen rolig igen, till exempel att Grekland hade med sig en gigantisk häftapparat på scen och att Albanien hade virat in en kille i blått toapapper, eller den värdelösa presentatören Ivans uttal av Schweiz: “Hello Swidderlant!”. Men sen var det slut på glädjeämnen.

Vi på Popponny vill inte hata Melodifestivalen, vi vill vara lika barnsligt förtjusta som alla andra, men festivalen lämnar oss helt enkelt inget val. Vi tycker att kultur kan och bör vara nästan allting: rolig, upprörande, löjlig, chockerande, äcklig, god, ful men en sak får kultur aldrig vara och det är tråkig. Och det var längesen det var så tråkigt som igår.

Framåt slutet av tävlingen, när det sedan länge stått klart att Norge skulle vinna, började man till och med längta tillbaka till förra året, för den här låten var ju faktiskt riktigt bra, och den här låten var rätt kass fast i alla fall rolig. Men det är att lura sig själv, 2008:s upplaga av festivalen var också trist, precis som 2010:s upplaga kommer bli trist. Precis som alla upplagor i grund och botten varit trista tillställningar. Vi vet det, men av någon anledning tillåter vi oss själva att glömma bort det varje år.