J.D. Salinger. Fotokredd: synaesthesia.net

Har ni tänkt på att det dör fler människor nu för tiden? I alla fall fler kända människor. Under 2009 var dom så många att vi här på Popponny funderade på att göra en topp 50-lista enbart över dödsfall, ända tills någon påpekade att det skulle vara både morbit och smaklöst.  Bland dom mest minnesvärda återfanns i alla fall Ingemar Johansson, Onkel Kånkel och Michael Jackson. Hur kan detta komma sig? Pågår det någon okänd kändisepidemi? Förutom det vanliga knarkandet, supandet och knullandet runt är svaret med största sannolikhet nej. Förmodligen är alltihop bara en synvilla, kanske orsakad av att även vi på Popponny håller på att bli äldre och därmed också mer medvetna om döden. Tänk på att du är dödlig och så vidare.

Hursomhelst fortsätter kända människor att dö i samma takt som dom förmodligen alltid gjort. Senaste i raden är J.D. Salinger som gick ur tiden förra veckan med för honom ovanligt mycket ståhej som följd. Tidningar och sociala medier fylldes med önskningar om att New York-sonen ska vila i frid i den kollektiva sorgeprocess som är en av internets stora selling points (efter att googla sitt eget namn och lolcats). Det säger naturligtvis mycket om hur hans Räddaren i nöden som kom 1951 har lästs och älskats av människor världen över. Men på ett sätt är det överväldigande avskedet lite märkligt. Salinger är ju nämligen lite av en one hit wonder som inte gjort något väsen av sig på många år, litteraturens motsvarighet till Toni Basil skulle man kunna säga.

Sa jag inget väsen? Nej, det är inte riktigt sant. Förra året var han, eller i alla fall hans advokater, involverade i en rättstvist med svensken Fredrik Colting över den senares inofficiella uppföljare till Räddaren i nöden. Men förutom det tillbringade han den största delen av sina 50 sista år utanför det allmänna blickfånget. Något som i en tid av Anna Anka och ett återupplivat Paradise Hotel känns mer och mer hedervärt för varje dag. Eller som Bruno K. Öijer skrev en gång:

”Så få det finns kvar

att respektera och tycka om

det vackraste och mest värdefulla vi har

är dom som aldrig syns

aldrig hörs

verkar som om resten står i rampljuset

och hoppar rep tomma och meningslösa”