Gabourey Sidibe i 'Precious'. Fotokredd: Noble Entertainment

Precious (Noble Entertainment)
Regi: Lee Daniels
Precious (tidigare Push, efter romanen med samma namn av Sapphire) handlar om en gravt överviktig, analfabetisk sextonårig svart tjej från Harlem som är fysiskt och psykiskt misshandlad av sin mor (en briljant Mo’Nique), har blivit vanemässigt våldtagen av sin numera frånvarande pappa, har fött deras första barn (med Downs syndrom) och är gravid med deras andra. Som du förstår är Precious ingen komedi. Vanligtvis hade löftet om en team-up mellan Oprah Winfrey och Tyler Perry (en hemsk, hemsk man) fått mig att vända kappan efter vinden. Men med Precious — som “presenteras” av Winfrey och Perry — var jag tvungen att göra ett undantag, om inte för den gråtförorsakande trailern, så för filmens enorma mottagande på Sundance och Cannes tidigare i år. Jag är svårt ansatt till att vara oense med de kritikernas omdömen — Precious är en kraftfull och hjärtskärande filmupplevelse som, precis när den verkar bli en högdragen, fingerpekande story “från slummen” likt så många andra indiedramer på filmfestivalrotation, lämnar dig emotionellt uttömd från scener av ruskig mänsklig förnedring. En annan konstig överraskning: Mariah Carey spelar rollen som en socialassistent lågmält och konsekvent bra — till och med jättebra. Vem hade kunnat tro det efter Glitter?
• Precious har svensk biopremiär den 29 januari nästa år.

Sin Nombre (Sandrew Metronome)
Regi: Cary Joji Fukunaga
I en intervju med NYMag får den Brooklyn-födda regissören Cary Joji Fukunaga frågan om hans film Sin Nombre bör anses vara “fattigdomsporr”, som City of God och Slumdog Millionaire anklagades för att vara. Det är onekligen en intressant synvinkel, men Sin Nombre, Fukunagas regidebut, är och känns betydligt mer genuin och verklighetstrogen än de förutnämnda filmerna i sitt porträtt av gängkultur i slummen, och den restriktiva imigrationspolitiken som präglar en centralamerikansk familj på rymmen till USA. Den är, som tur är, befriad från grälliga backdrops och överdrivna, flashiga effekter som de numera allestädes närvarande attributen i filmer om fattigdom: påfrestande “skakande kameror” och en bild som har blivit överdrivet överbehandlad för att se rå ut. Fotot är istället magnifikt — både grandiost och intimt på samma gång. Men även om Fukunagas porträtt av slummen känns väldigt verklighetstroget är den centrala kärlekshistorien mellan de två unga huvudkaraktärerna oerhört overklig och plump. Det känns bara inte troligt på något sätt. Vilket är synd, för Sin Nombre är i övrigt värd en titt.
(Sin Nombre har svensk biopremiär den 13:e november)

The Box (Noble Entertainment)
Regi: Richard Kelly
Tänk om någon gav dig en låda som innehåller endast en stor knapp som, när den trycks, ger dig en miljon dollar (skattefritt!) — men samtidigt dödar en person du inte känner? Skulle du göra det? Den här väldigt enkla premissen får i rörelse de efterföljande, uppfuckade händelserna för en ung familj i Richard Kellys The Box, en film som likt regissörens lovande kultdebut Donnie Darko får dig att gå… “eh, va?”, vid mer än ett tillfälle. The Box har även andra likheter med Darko — den segmenterar mellan en realistisk, förortsbaserad thriller och ett i många fall oförklarligt, surrealistiskt mysterium med kopplingar till vetenskap och filosofiska teorier. Och de här segmenten växlas friskt, från en förhoppning om att man hänger med i filmens handling, till medvetet förbryllande sidospår. Det är dock en fantastisk tillbakagång till form för Kelly, som följde upp sin debut med superpekoralen Southland Tales, och som i The Box har framgångsrikt anammat Stanley Kubricks känsla för surrealistisk stämning, främst från 2001: Ett rymdäventyr och, såklart, The Shining. Jag tänker inte spoila något (det har redan Cameron Diaz lyckats med), men jag tycker att den spiralformade finalen har en betydligt bättre (och mer lättförståelig) pay-off än Donnie Darko. Tack fan för det.
• The Box har svensk biopremiär den 6:e november.