Fotokredd: Kajsa Lindström

Ack, Hässleholm. Du sovande stad i nordösta Skåne, som en gång om året förvandlas till Kristianstad-bältets största musikmekka. Home of nyblivna Kanye-idolen Familjen. Ett ypperligt tillfälle att läsa Plötsligt i Vinslöv-Bertils återkommande krönika “Bertils bästa” i lokaltidningen Norra Skåne. Herregud, vem kan motstå? Popponny lät nyfikenheten ta över och packade anteckningsblock och kamera för att hänga lite på Siesta!-festivalens finaldag 2010.

Vi kommer med solen efter två mestadels regntunga och kyliga dagar. Det är dämpad stämning på området; klockan är bara fyra på eftermiddagen och antagligen är det på campingen det händer för våra festivalbesökande små vänner. Och stora, för den delen. Siesta! hamnar stämningsmässigt någonstans mellan Hultsfred och Malmöfestivalen, mellan klassiskt tredagarsfestande och spontana stadsfestivalande. Vid öltältet är uppdelningen tydlig. Innanför hänger trettionågonting-männen, med öronskyddsbeklädda tvååringar på armen redo att fylla utrymmet framför största scenen Fiesta! på Mustaschs spelning en stund senare. Utanför stängslen promenerar campinggeggiga gummistövlar, tejpade jeansshorts och flamsiga solglasögon förbi, på väg mot närmsta solbelysta sluttning att knäcka en inskrevad halv fem-öl.

Elias & the Wizzkids (16:00, Playa!): Den svenska hoppoppens mest charmerande estradör Elias Åkesson spelar tidigt, men verkar inte oroas värst mycket av den glesa publiken. Istället knyter han närmre kontakt med de som väl tagit sig dit. Han presenterar och beskriver sina låtar med yviga formuleringar, driver med arenarock-konceptet och levererar oneliners i stil med “jag har ju fler än ett ex såklart och den här handlar om ett annat” när han går från den ena suktande kärlekslåten till nästa. Höjdpunkter: “Waste Of Time”, “Stormy Weather”.

Anna von Hausswolff (20:00, Playa!): Kanske var det först ikväll som mina tvivel om Anna von Hausswolff som bara ännu en singer/songwriter-sångerska vid piano fick sig den käftsmäll de behövde. Den stora och varierade rösten är en tredjedel Grace Slick (Jefferson Airplane), en tredje Dolly Parton, en tredjedel klassisk toppvokalist. I kontrast är hon är så nätt där bakom pianot. Bakom lång, tjock lugg och ansiktsmålad med ett centimeterbrett svart streck horisontellt från pannan, över ögat, ner mot hakan. I ena sekunden psykadeliskt gränslös, i andra sorgfyllt stringent. Höjdpunkter: “Track Of Time”, “Lost At Sea”, “The Book”.

Familjen (23:00, Chili!): As tweeted; säga vad man vill, men Familjen live i Hässleholm än fan ta mig Familjen live i Hässleholm. Det är beundransvärt hur Johan T. Karlsson ändå inte får mer storhetsvansinne av hemmaplanseuforin, utan lyckas behålla det sammanhållet — och gör det dessutom riktigt proffsigt också. De nya låtarna, byggda med Andreas Tilliander runda technotakter i grunden och klassiska Familjen-melodier ovanpå, förs fram i ljuset medan klassikerna sparas till sist. Höjdpunkter: “Det var jag”, “Mitt bästa”, “Vems lilla hjärta flyger”.

Röyksopp (00:00, Fiesta!): Torbjørn Brundtland och Svein Berge går på framför en scendekor i form av en stor åttiotalsbergsprängare, iklädda orangea plastrobotdräkter. Nu-rave? Still going strong in Norway. De inleder med ett segt snarare än slow flow-igt instrumentalt intro på typ tio minuter för att därefter gå rätt in i en bombastisk hitkavalkad bestående av “The Girl And The Robot” och “What Else Is There”, där Anneli Drecker gör sitt bästa för att likna först Robyn, sedan Karin Dreijer. Och så fortsätter det: ner, och upp, ner, och upp. Den hetsstrobbande blå ljussättningen visar vad som är vad. Höjdpunkter: “What Else Is There”, ”Eple”.

The Radio Dept. (01:00, Chili!): När landets blygaste trio kommer på en kvart-tjugo minuter efter utsatt tid börjar det bli kallt i Hässlehomsnatten, och de flesta är om inte kvar på Röyksopp så tillbaka på campingen invirade i de varmaste sovsäckar de lyckats hitta. Men kanske är det ändå för det bästa; Radio Dept. talar faktiskt till oss som är där flera gånger under sin sena kvällsspelning. Teknikstrul och gitarrstämningsväntan är, vad jag förstått, bara något man konstaterar och släpper vid det här laget, och belönande nog är inte ens det så farligt den här gången. Efter en lite knacklig start slappnar de av och kommer in ordentligt i de svävande drömpoplåtarna, som de framför enkelt med lika mycket värme som precision. Höjdpunkter: “Heaven’s On Fire”, “This Time Around”, “Pulling Our Weight”, “Never Follow Suit”.

Anna von Hausswolff. Fotokredd: Kajsa Lindström

Fotokredd: Kajsa Lindström

Fotokredd: Kajsa Lindström

Fotokredd: Kajsa Lindström

Fotokredd: Kajsa Lindström

Fotokredd: Kajsa Lindström

Fotokredd: Kajsa Lindström

The Radio Dept. Fotokredd: Kajsa Lindström