Rebecca Vinterbarn Elg i 'Hej litteraturen!'

Okej, rubriken till den här artikeln kan vara den lökigaste hittills. Men kan man referera till Iliaden så får man passa på att göra det när tillfälle ges. Och det är inte ofta. Men inget mer sånt, jag lovar. Programmet som omtalas i nämnda rubrik är hursomhelst UR:s nya litteraturmagasin Hej litteraturen!, och dom goda intentionerna handlar om att fräscha upp ungdomens litteraturkunskaper. Att programmet riktar sig till ungdomar vet man för att dom spelar hiphop med jämna mellanrum och klipper lite fräckt.

Läs mer och kommentera! →

Birger och Olvert, två av buskisgenrens mest kända karaktärer.

Det här med humor, alltså. Det är knepigt. För en tid sedan skrev jag en text om Klungans nya serie Ingen bor i skogen, där jag uttryckte en del tveksamheter kring densamma som jag hade. Bland annat gnällde jag på det flitiga användandet av dialekter och tyckte att det hörde hemma hos buskisen. Av dom trevliga kommentarerna att döma verkar dom flesta andra dock tycka om serien. Och det är helt okej. Smaken är som baken och allt det där.

Så när jag läser Robert Börjessons artikel i DN om hur buskis, eller folklustspel, eller vad man vill kalla det, blir mer och mer populärt har jag kopplingen Ingen bor i skogen och buskis färskt i minne. Dock avfärdar jag genast tanken på att buskisen skulle flytta fram sina positioner. Det är nästan skrattretande. Buskis som är så dåligt. Det kan väl inte vara sant? Sedan fastnar skrattet i halsen, för jag kommer på en sak.

Läs mer och kommentera! →

Melodifestivalen har under de senaste åren gått från oklarhet till oklarhet. Deltävlingar och inför-program har skapat vansinne i sitt sätt att uppta tv-tablån hela månader innan den egentliga finalen, programledarvalen har känts allt mer krystade och bidragen blivit allt sämre. Såväl Kempe som Luuk är borta, och förra året gick vår svenska vinnare Anna Bergendahl inte ens till Eurovision Song Contest-finalen. Den magiska länken mellan Melodifestivalen och ESC är bruten; efter det att glittret fallit över Globen den sista av lördagskvällarna i mars slutar vi bry oss (tydligen vann Tyskland det här året). Programmets allsmäktige ledare och producent Christer Björkman har insett problemet — och bestämde sig för att skriva om reglerna.

Läs mer och kommentera! →

Scen ur SVT:s nya tv-serie 'Ingen bor i skogen'. Fotokredd: Petrus Sjövik/SVT.se

Det finns naturligtvis något idiotiskt, nästan dödsföraktande, i ambitionen att ur ett objektivt synsätt avgöra vad som är roligt, och vad som inte är det. Från början skulle den här texten handla om var och på vilket sätt Klungans nya tv-serie Ingen bor i skogen misslyckas med att vara kul. Jag har nu övergivit den föresatsen.

Missförstå mig inte. Kul — hur subjektivt eller intersubjektivt eller whatever det begreppet än må vara — tycker jag inte att det är. Jag ska som sagt inte gräva ner mig alltför mycket i varför, men Klungan för helvete, det här med dialekterna, lämna det åt buskisen.

Läs mer och kommentera! →

HBO har släppt en trailer “med ord” (det vill säga en trailer med faktiskt dialog, till skillnad från de tidigare trailrarna) till deras kommande tv-serie Boardwalk Empire, ett perioddrama om Förbudstiden i Atlantic City skapat av Martin Scorsese och The Sopranos manusförfattare Terence Winter. Och som väntat med dessa aktörer involverade ser det förstklassigt ut. Trailern fokuserar den här gången på en hårslickad Steve Buscemi i rollen som “Nucky” Thompson, den obestridda bossen av Atlantic City. Karaktären är baserad på den riktiga gangsterbossen Enoch “Nucky” Johnson som kontrollerade Atlantic City under den här perioden och gjorde staden till ett centrum för prostitution, sprit och hasardspel — ganska olikt Buscemis fromsinta karaktär Donny i The Big Lebowski, med andra ord. Hursomhelst kan vi knappt bärga oss till i höst (september) när serien har premiär.

Se trailern efter hoppet →

Åh för guds skull. Bevisligen bör man inte underskatta folks vilja att betala för långfilmsversioner av tv-serier som de redan har sett på tv i hur många år som helst. Och härnäst i den oändliga strömmen av filmadaptioner kan bli Vänner, i alla fall om Courteney Cox får som hon vill. Anledningen? Framgången för Sex and the City 2, en film som tillsynes aldrig slutar vålla skada på världen. “Jag önskar att vi kunde göra det med Vänner“, berättade Cox för LAT. “Men saken är den att karaktärerna i Sex and the City rörde sig över hela Manhattan. I Vänner var vi alltid fast i lägenheten och på fiket.” Vilket på något sätt är ett problem om man inte vill besöka Abu Dhabi, antar vi? Hon säger också rakt ut att det troligtvis aldrig kommer hända, men att hon och de andra har “dagdrömt om det”. Och med “andra” menar hon Günther. [LAT]

I Den nya popkanonen ser vi om, eller ser för första gången, filmer som numera anses tillhöra den kollektiva allmänbildningen. Och sen diskuterar vi det. Det här är vår resa.

Alla som har en åsikt om HBO:s ofantligt populära tv-serie Sex and the City, bra eller dålig, vet att den har sin plats i tv-historien som en av de mest inflytelserika serierna någonsin. De fyra osannolika hjältinnorna tog sig an oanständig humor, samhällsproblem och aldrig tidigare sedda utlevelser som vid seriens start 1998 var utmanande och djärvt, och definierade en helt ny sorts kult — en kult som för en gångs skull rättmätigt tillhörde en annars förbisedd grupp. Vi har kommit en bra bit sedan dess, med tv en utpost för utmärkt historieberättande och nydanande koncept som till viss del beror på just SATC, låt vara i andra former. Men filmen då? Fyra år efter att det sista avsnittet av SATC sändes dök den oundvikliga filmatiseringen upp på bio och drog in en sanslös summa pengar. I morgon släpps den efterlängtade uppföljaren, vilket fick Mattias Hinderson, Kajsa Haidl och Magnus Bergman att undersöka om den första filmen faktiskt höll samma mått som den omtycka tv-serien. (Spoilervarning!) Det gjorde den inte.

Läs mer och kommentera! →