Fotokredd: Kajsa Lindström

Innan våren 2010 var Brooklynbandet Yeasayer främst kända för att vara ett utomordentligt liveband. Deras debutalbum All Hour Cymbals var en ojämn prestation, mestadels bra med enbart en handfull utmärkta låtar; på scen var de den trippiga, psykadeliska varianten av Fleet Foxes obestridliga harmonier, en hippieaktig och tribalfunkig show som lyckades engagera publiken mer än sina samtida kollegor från Brooklyns art rock-scen. Modell 2010 av Yeasayer, den som följer deras senaste, mer poppiga andraalbum Odd Blood, är fortfarande ojämn, men har nu en liveshow som överträffar även sin egen högt satta ribba.

Läs mer och kommentera! →

Yeasayer. Fotokredd: Guy Aroch

Bloggosfärens färskaste mp3:or.

1. Yeasayer, “ONE”
Det kan bara vara så att man som svensk är indoktrinerad i en nedärvd sorg till följd av Schlagerfestivalen, men visst låter “ONE”, den andra singeln från Yeasayers ogenerat poppiga album Odd Blood, som en urtypisk schlagerdänga? I bandets vanliga plats som huvudsångare är Chris Keating här utbytt mot gitarristen Anand Wilders mer väna stämma, vilket onekligen bidrar till den mer slicka presentationen. Men vänta bara tills breakdownpartiet mot slutet när Keating återvänder med ett strålande falsettskrål som för tankarna till The Purple One. Om bara Melodifestivalen hade varit så här bra.

Plus: B.O.B., Asher Roth, Peter Gabriel, Kid Cudi →

Bloggosfärens färskaste mp3:or.

1. Yeasayer, “Ambling Alp”
Så, släntrande högfjäll, säger ni? Whatever. Med Yeasayers första singel från det kommande albumet Odd Blood är vi inte särskilt bekymrade över semantik och innebörd — det är trots allt en poplåt. Och en poplåt är verkligen vad det är; det nya materialet rör sig i popsfären mer än något på debuten All Hour Cymbals, och för att vara ärlig saknar jag det albumets tribalinfluerade gung. Visst, “Ambling Alp” innehåller fantastiska blåsaccenter och ett elektroblippande som är väldigt kontemporärt, men det krävs mer av bandet om de ska lyckas överträffa den spektakulära debuten.

Sammandragningen är inlägget som sammanfattar mindre popkulturella nyheter och tips från bloggosfären (och annorstädes).

Michael Moores senaste reklamtrick • Michael Moores nya film Slacker Uprising har idag, precis som lovat, släppts gratis online. Den här gången behandlar Moore unga människor i USA och vikten av att rösta i landets presidentiella omval i höst. Filmen är dock, oförklarkligt nog, inte tillgänglig för personer som bor utanför USA eller Kanada. Men det är det vi har BitTorrent för.
[Slacker Uprising]

Girl Talk om årtusendets fest • Pop Candy har fått en intervju med mashup-savanten Girl Talk, a.k.a. Gregg Gillis, där han berättar om planerna för en mer extravagant live-show, hans tankar om konsumtionssamhället och om när han blev skadad på en av sina spelningar.
[Pop Candy]

Terrence Malick fortsätter att ge oss filmpoesi • Det verkar som att Terrence Malick jobbar i ett sanslöst tempo nuförtiden (det dröjde 20 år mellan Days of Heaven och Den tunna röda linjen). Hans kommande film Tree of Life med Brad Pitt, Sean Penn och Jessica Chastain är den senaste sen 2005 års The New World, och har nu äntligen fått ett släppdatum. Filmen distribueras av Summit Entertainment och släpps till hösten/vintern 2009. Vi kan knappt vänta.
[The Playlist]

Plus: Yeasayer gör sin drömfestival, TVOTR:s Kyp Malone om ‘Dear Science’ →

Foto: Popponny

Så var även andra dagen av Way Out West avklarad, den här gången utan lika stora kontroverser som igår. Men fredagen är också festivalens svagaste schemadag med flertalet trötta och oinspirerade bokningar där undantagen därför skiner starkast. De legendariska garage-rockarna The Sonics utgjorde en perfekt introduktion till kvällen och följdes lite senare av ett kompromisslöst Sonic Youth, ett gäng gubbar och tanter (med Mark Ibold från Pavement) som fortfarande imponerar i 50-årsåldern. Thurston Moore verkade mer inspirerad än vanligt och hoppade till och med ner i fotografträsket redan under andra låten, till synes utan anledning, och började slamra sin gitarr mot de överraskade pressfotograferna. Senare på kvällen dånade det från Flamingo av Nick Cave och Warren Ellis sidoprojekt Grinderman, deras låtar från debuten fortfarande lika starka som förra året. Perfekt.

Men det var svårt att välja. The National och Grinderman spelade samtidigt. Val: Grinderman. Sigur Rós och Yeasayer spelade också samtidigt strax därpå. Val: båda, faktiskt. Även om det inte var länge sen Yeasayer besökte Sverige så valde vi att inte att missa ytterligare en konsert med Brooklyn-bandet som bara imponerar mer och mer för var månad som går. Spelningen innehöll bland annat den nya låten Tightrope som de debuterade på Take Away Shows, här i ett fantastiskt fullbands-arrangemang värdigt de bästa låtarna på debuten. Men även live-stapeln Final Path som redan har blivit fulländad i fullbandsform. Med Sigur Rós var det som väntat. Deras säregna uttryck har inte förändrats markant genom åren även om deras senaste singel vill få en att tro annorlunda. En mjäkig och konservativ spelning. Det var helt enkelt Sigur Rós, på gott eller ont.

När större delen av festivalbesökarna valde att se Broder Daniels avslutningsspelning så passade vi på att istället upptäcka kvällens höjdpunkt i form av San Francisco-bandet The Dodos. Deras i vissa avseenden synkoperade, primala och enkla trummor/gitarr-setup har gett dem jämförelser med bland annat Animal Collectives Sung Tongs, men deras sound är betydligt mer svårdefinierat än så. Vad som förvånade mest var deras outtröttliga energi och deras fantastiska samspel och genuint ljudtrogna spelande, i total kontrast till hur de låter på deras tre album. Vi förstår nu varför knappt någon kom in på HEALTH och No Age i torsdags när Pusterviksbaren igår höll på att koka över för de cirka 200 människorna som faktiskt kom in och fick se festivalens absoluta höjdpunkt, hittills.